silvia

Häromdagen hade jag besök av en väninna med kärleksproblems.
Hon lättade sitt hjärta, vände och vred på situationen, snyftade, var stursk, var vekling om vartannat.
Jag tackar gudarna för att jag lever förhållandevis harmoniskt med min käre Mauro nuförtiden - det uppstår onekligen vissa "flashbacks" ur våran gemensamma historia.
Efter år av "lära känna varandra", språkproblem (förutom att karl'n pratar ett oförståerligt, främmande språk, talar han ju dessutom italienska.......), "avståndsboende", familjebråk och många andra problem, stora som små, lever vi just nu en relativt lugn period.
Det förtjänar vi (särskilt jag!).

Denna kära väninna lever sedan ett år tillbaka ett "passionerat" kärleksförhållande med en nära vän till Mauro och mig. (Och där fick jag lära mig något nytt - en person som "som kompis" är lugn och sansad, är "som pojkvän" hetlevrad och temperamentsfull!)
Jag tror i och för sig att hon tog fel på passion och "hysteri" i början och att hon nu är så pass involverad att hon inte kan se klart.
Stora "passionerade", aggressiva, otrevliga bråk som varvas med fredsmäkling, presenter, kärleksbrev och förlåt, förlåt, förlåt.
SUCK!
Jag har väl blivit hårdhudad med åren, men jag tycker ända att det verkar så enkelt. Det räcker ju med dessa 2 små frågor till sig själv.

1. Vill jag leva i ett sådant här förhållande?
2. Om inte - kommer han/hon gå mig till mötes för att verkligen lösa situationen? (om inte, gå tillbaka till fråga nr.1!)

Ibland tror jag att jag blivit cynisk och okänslig, men jag tycker bara att hon ska ge upp. Varför hålla på och tjafsa sådär?! Hon mår ju dåligt mer än hon mår bra.
Varför envisas om man inte kommer överrens? Om man inte lyckas lösa konflikterna.

Men, Dr. Phil (my love!), säger ju alltid att "man inte gör någonting som man inte får ut någonting av".
Man kan ju inte annat än undra........

• Vill vissa människor leva i ett "drama"? Är de rädda for att vara normala/banala?

• Vill de leva i centrum och söker uppmärksamhet av sina vänner?

• Är det vissa kvinnors "kall" att "ändra" på ohyfsade karlar?

• Blir rädslan for att leva ensam såpass påtaglig att man sopar även stora oenigheterbråk under mattan?

• Är det svårare att "ge upp" ett dåligt förhållande när man är över 30? Börjar man bli rädd att förbli ensam? Utan familj?

Jahaja, där sitter jag då med min väninna och ska försöka ge goda råd-?!?!?!
Nästa gång ska jag nog föreslå att hon singlar slant om saken......