silvia

Jaha ja, i kväll har svärfar erbjudit mig en bil!
-"Välj vilken bil du vill ha så ger jag Mauro pengar".

Nu ger jag er en liten resumè av situationen:

• mina svärföräldrar var för några år sedan totalt emot mig eftersom de var övertygade om att jag var tillsammans med Mauro för PENGAR!!
• jag är fast övertygad om att de saker som har ett värde här i livet, är de saker som vi fått kämpa för att äga. Easy come easy go.....
• jag har en alldeles egen, underbar, vacker FIAT 500 (vit). Det är en veteranbil med relativt ny motor. I nerförsbacke och med lite medvind kan man till och med komma upp i 90 km./h.!!! Den står tyvärr still sedan 2 år (när jag var höggravid i inte kom in i den längre!), och måste helrenoveras.

Detta erbjudande är inte nytt, han har försökt "pracka på oss" en ny bil en längre tid nu, men i kväll lade han in Silvias säkerhet i diskussionen. Han vet var min ömma tå är.....
MEN......eftersom vi har en stor, bra bil skulle den 2:a bilen vara en "extrabil" att använda inom byn (Mauro till o från jobbet), och då är min 500 alldeles utmärkt - bensinsnål och lättparkerad.
Om jag ska åka längre tar jag naturligtvis TOYOTAN.
Diskussionen om säkerheten har vi redan haft jag & Mauro, och kommit fram till att om vi skrotar FIATEN borde vi även skrota cyklarna - hastigheten är mer eller mindre den samma!

Kruxet är att det kan ju låta lite fånigt att "gå och bli stolt" nu.
Vi lever indirekt ur Mauros pappas plånbok.

• han har gett oss pengar till ombyggnationerna på huset
• han har köpt huset vi bor i
• han har köpt Mauros bil
• han betalar Mauros lön var månad

Linjen är hårfin, men jag tror den går här.
Jag skulle nog inte känna mig "bekväm" i den bilen - den skulle inte kännas min.
Huset och Mauros bil är annorlunda - det är ju Mauros. Lönen ska gudarna veta att han gör sig möda för.
Vad tycker ni?



Är den inte alldeles uuuuuuuuuuuuuuunderbar min lilla pärla?!