silvia

Men var är hemma?
Där jag lägger min hatt sjöng Paul Young*.
Jag har ingen hatt och mössa använder jag bara på vintern, vet inte om det gills.....

Som jag tidigare har skrivit i min presentation, är jag numera både mycket svensk och mycket italiensk. Efter 15 år i mitt nya hemland - så gott som hela mitt vuxna liv - är jag "både och" och "ingenting".
Jag har "en fot i var land" och är trivs utmärkt med det.
Jag kommer alltid att vara svensk i själen, njuta av allemansrätten och den svenska rättframheten. Flina fånigt var gång någon nämner IKEA eller H&M. Suck!
Surströmming, ljusa sommarnätter, skogspromenader, Teskedsgumman, punktlighet, Zornkullor, midsommarblommor, knäckebröd, förfester, blåbär, björkar, cykelvägar.....ah, dubbelsuck!
Men jag har vuxit in i Italien och kan inte leva utan mitt nya land. Efter 15 år som "svitalienare" kan jag konstatera att landet har vissa fel och brister, men det är kanske det som är äkta karlek? Att älska trots fel och brister?

Hur var det då att flytta till Italien? Byta kultur och börja om på nytt?
Det största problemet som jag personligen stött på är den italienska gästfriheten.
???
Okidoki, nu ska jag förklara mig.
Italien är vida känd för sin gästfrihet och italienarna själva är mycket stolta över den, men ibland kan det nog övergå till ett spel for kulisserna. Själv har jag under årens lopp haft vissa problem att avgöra när man är ärlig eller när man bara är trevlig.
Jag ger er några exempel.....

För flera år sedan, när vi tillbringade sommarloven samboende med Mauros ena moster slog det mig hur extremt trevlig hon var mot grannarna. När de skulle gå hem till sig efter kafferepet envisades hon med att de skulle stanna lite till. De reste sig flera gånger for att gå, men varje gång lyckades mostern övertala dom att stanna lite till, lite till, lite till.
När de på slutändan lyckades ta sig ut genom grindarna (svettigt jobb!), sa mostern helt allvarligt "Jösses, dom ville aldrig gå!!!"
Hmmmm?!
Ett ytterligare exempel är min numera kära svärmor. De första gångerna vi var på besök frågade jag ständigt om jag kunde hjälpa till i hushållsarbetet och fick hela tiden nekande svar. Okey tänkte jag, hon kanske inte vill att någon blandar sig i hennes revir. Sedan hörde vi hur hon berättade för en väninna hur svenskan inte hjälpte till med något. Aha, aha!! Hmmm.....
Vid ett annat tillfälle diskuterade jag giftemål/samboende med en kompis. Här i södra Italien är det inte så vanligt att sambo (läs: näst intill obefintligt). Jag kom ihåg att vid ett tidigare tillfälle även hans far som är från den föregående generationen sagt att det ar helt okey att sambo. När jag nämnde detta förklarade han för mig att hans pappa säkert inte menade det, men sagt så för att inte misshaga mig. Jahaja och hmmmm igen.......
Som "stel svensk" tycker jag allt att det är enklare att inte yttra sin åsikt om det inte är just "din åsikt" och att inte bjuda in folk om man inte vill att denna någon ska komma. Rakt på sak och inga krussiduller! Men.......

....som allt annat i Italien; har man väl förstått mekanismen så är det ju ganska charmigt!

Ett annat fenomen, som jag tror är typiskt härifran södra italien är att "få någon att första någonting med en kvickhet". Tänk vad man kan krångla till det va?!
T.ex: Om någon är skyldig dig 5 kronor och denna någon har glömt bort det så kan man inte helt sonika säga det. Nej, det vore för ofinkänsligt! Jahaja, hur ska man då gå tillväga?
Jo, du kan säga något i stil med "Om jag lånar dig 5 kronor till, skulle du kunna låna tillbaka 10 till mig då - så ar vi kvitt sedan?"
Sedan, för att inte verka for gåpåig, följs detta med ett skratt och ett "jag skämtade bara" hahaha!

Utat sett är ju våra kulturer ganska lika, jag menar, vi är ju alla europeèr. Men de små skillnaderna i våra beteèndemonster kan skapa stor villervalla. När man väl kommit underfund med dessa små olikheter så är det ju trots allt.....ganska charmigt!!






*(Wherever I Lay May Hat -That's My Home 1983. Ursprungligen skriven och framförd av Marvin Gaye 1964)