silvia

Jag kan förtälja att min kära syster är här på besök.
Därav blogg-frånvaro.
Hon kom hit i lördags och ska stanna en vecka. Hon ska "ta hand om mig" efter fostervattensprovet. I Italien rekomenderar de nämligen att man ligger till sängs 2 dagar efter provet, och eftersom jag är en lydig flicka så gör jag som de säger (jag har bokad tid på onsdag).
Idag har vi flängt runt som tre gaaaaaaaaaaaalningar och jag delar härmed med mig av lite raffiga kort.
På återseende!



Syrran ligger nu totalt utslagen o sussar - lyckligt ovetande om dessa förtjusande bilder......

Så här kul hade Silvia i fredags med pappa Mauro.

Nu när Silvia börjar växa upp, blickar jag ofrånkomligt tillbaka till min egen barndom för att hämta inspiration.
Jag hade vad man kallar en "lycklig barndom", ja den skulle nog kunna vara tagen från en Astrid Lindgren-bok.
Då kommer ju funderingarna - vad var det som gjorde min barndom så bra?
Ja förutom det faktum att jag var hel och ren, hade två superbra föräldrar (fast de var så unga!), tak över huvudet, hälsa och mat på bordet.

Jag tror grundstenen var tryggheten.
Det hände inte så många otäckheter runt omkring och det mest otäcka i min omedelbara närhet var att grannpojkens storebror (dessutom utflyttad) eventuellt var alkoholist.

Denna trygghet gav oss en otrolig frihet.
Vi (vi=syrran & jag) kom och gick som vi ville, vi rörde oss fritt i byn (Striberg: en gammal gruvby omgärdad av skog och sjöar mitt i Bergslagen) - cyckel på sommaren och spark på vintern. Det fanns inga mobiltelefoner men vi åkte hem mer eller mindre när vi var hungriga - och vad jag minns funkade det toppen.
Vi hjälpte till i stallet, plockade blombuketter stora som höbalar, åkte pulka i "skogsbacken", lekte "smygleken" med kvarterets övriga barn, sov över hos varandra, gick på simskolan i närmsta sjö, åkte krosscyckel i skogen, byggde kojor, mimade till ABBA, åkte skridskor, lekte med barbie och dockor, skötte (hmm...) våra kaniner, tittade på "Fame" på TV, ritade, skrev och tyckte att det var allmänt jättekul att lära sig nya saker.
När vi blev lite större läste vi "Fem-böckerna" av Enid Blyton och letade äventyr i minsta vrå, köpte "Starlet" och "Mitt livs novell" i Högbergs lanthandel och drömde om att pussa Frankie eller Micke
(det var de snyyyggaste killarna i Striberg det!).
Mamma fanns alltid till hands, lugn och trygg och världens bästa. Pappa som ofta var borta mycket på jobb, var alltid leksugen när han kom hem.

Jag inser att min fria bardom inte går att repetera i dagsläget.
Tyvärr.
Nyhetsspalterna är fulla av otäckheter och många av dem är med barn inblandade.
Barn som bara ville leka, plocka blommor, drömma om en framtid - långt, långt där framme och somna in på kvällen lyckligt vetande att mamma och pappa finns där och att morgondagen lovar nya spännande äventyr. Barn.

Jag måste försöka (på alla sätt och vis!) att låta Silvia och Ivan/Anna växa upp utan att känna av den oro jag känner. Vaka över dem i tystnad. Obemärkt kontroll.
Inte gråta över spilld mjölk och inse att "våran" frihet var en lyxprodukt, ta lärdom av den och försöka förmedla det positiva.

Jag har ganska bestämda ideèr om det mesta, men just stolar var ett "svart hål" i mitt sinne.
Satte mig därför häromdagen framför datorn och klickade runt lite för att skapa mig en idè.
Nu är jag kär!
Denna stjärtvänliga stol i plexiglas har vunnit mitt hjärta ♥.
Har precis skickat prisförfrågan till företaget som sköter försäljningen, hoppas att de inte är svindyra och att de vill bli adopterade av mig.

Dessa fåglar (är det flamingo?!) spatserade runt i vattenbrynet i "våran" vik igår.
Stora var dom - och maffiga!

Så här ser det ut nuförtiden på bygget...eller ja, igår såg det ut så här!
Allt ändras från dag till dag - JIPPIE!!

Nu är vi hemma, men inte Carmelo.
Resan har gått bra, men den är låååååååång.
Stackars Mauro har kört båda vändorna, min tappre riddare♥.

Perugia var sig likt, lite mindre hundskit och lite mindre "drug-dealers" denna gång vilket var bra för det var riktigt snubbigt förra året när vi var där - blä!.
Jag kan inte riktigt förstå att jag ändå bott i Perugia i 8 år - det känns väldigt avlägset. Hemtamt men ändå främmande - hur går det ihop?
Jag tror det faktum att jag hela tiden visste att det var en "period" (studentåren), som gjorde att jag aldrig rotade mig helt och fullt.
Hur som hellst är det kul att "komma tillbaka" och vara turist i gamla kvarter. Gå runt med kameran på magen, mysa på utefiken och bara vara.
Jag har försökt träffa så många gamla bekanta som möjligt utan att fara runt som en skållad råtta, vilket lätt blir resultatet av en weekend trip med barn. Tyvärr hann jag inte med Cecilia, Elena med nyfödd bebe, Patrizia, Rossana - det får bli nästa tripp, lovar! Skickar stora kramar under tiden.

Maten har varit nam-nam-nam! Hos Umberto (var kära vän och ägare till "Osteria Bartolo") åt jag zucchin-sufflé med ostsås, stracotto (vällagat kött - med katrinplommon tror jag) och färska ångkokta grönsaker. Hos Sonia, den raringen, fick vi pasta med vildsparris och karljohansvamp plus sparrisomelett som var mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm.......................njamnjamnjam!!!

Och så har det ju som sagt var blivit lite cafèsittande med diverse tilltugg och bitande kommentarer om de lyckligt ovetande förbipasserande flanörerna, tänk att man kan fnissa så mycket åt stackars utstyrslade människor!!! Fy Hedvig!

Tackar så mycket för alla gratulationer jag kommer få imorgon!
Alla presenter skickas vänligen till den vanliga adressen, pengar sätts direkt in på kontot!!! He he he he he..........

Jag håller som bäst på att packa kappsäcken inför en helg i Perugia, så min födelsedag kommer jag fira (ja förutom att jag kommer "fira" med 7-8 timmars bilresa!) med en härlig middag på "Osteria Bartolo", en karaktäristisk vinbar/resturang, romantiskt belägen på en liten bakgata i centrala Perugia.
Där kan vi i stearinljusens diffusa sken under de antika stenvalven avnjuta en (alltid!) oförglömlig måltid, snutta på ett gott vin och  småtjattra om ditten och datten med Silvias gudfar Carlo och hans Sonia.
Åh, myyyyyyyyyyyysigt!
P.g.a. denna week-end-trip kommer jag inte skriva något på några dagar (WOW vilken stor förändring.....) men när jag kommer hem kanske jag har massor att berätta, vem vet?!
Jag önskar er alla en riktigt trevlig helg med fint vårväder och glada miner!

Arrivederci!

Inte så många inlägg, men jag har inte så mycket att rapportera.
Dagarna kilar på som de alltid gör, bygget går framåt och mina tankar och funderingar kretsar väl mest just runt Silvia, Ivan/Anna, Mauro, bygget o.s.v. - Inte så mycket att tjata om med andra ord!
Eftersom jag är tillfälligt ur funktion - åja, delvis ur funktion - kommer Mauros supertrevliga släkting Lucia hit och hjälper mig med diverse sysslor emellanåt. Idag hjälpte hon mig med att skura jalussierna (skriver man så?).
Hua vilket komplicerat, trassligt arbete.
Hon gick an jalussierna utifrån och underskriven gick lös på fönstrena innifrån.
Silvia ville inte vara sämre utan att hjälpa till,hon tryckte sitt goa lilla nylle mot fönsterrutan så att det blev fina sliskiga avtryck (hon är snorig!) som jag kunde torka bort.
Tack for den.



Carmelo har fortfarande inte kommit hem men vi håller hoppet uppe.

Min älskade Carmelo har smitit igen.
Det är bara det att nu har han varit borta i 3 dagar.
Jag åker runt i bilen och letar efter honom.
SUCK!
Troligen är han på friar-stråt.
Det är så tyst och tomt i trädgården och Pepe verkar lite vilsen. Hoppas att han kommer hem och det snart - jag saknar min Carmelo-boy!

Det är blåsigt och tråkigt väder.....fortfarande.
10:e april och skitväder (rent ut sagt!)
Mauro är borta på jobb och Silvia är hos farmor.
Jag relaxar.
Det blev några fynd på marknaden imorse - jeanssnickarbyxor från Maxmara, grå omlottröja och lite annat tjafs. Fyndelifynden ligger nu och snurrar runt i tvättmaskinens skummande rytm .
Åt min super-efterlängtade sushi-lunch kl. 3  - det tar ju lite tid att fixa till den, men eftersom jag är stick solo idag och inte har någon tid att passa är ju inte det något problem.
Nu har precis min hårfrisör varit här och klippt bort lite slitna toppar. Lyx vetja! Hembesök för 50 kr! Jag  är nu fönad och riktigt fin....borde nog passa på att gå på disco ikväll....hehehehe.......
Som ni märkt har det inte blivit så mycket skrift på sistone, men jag har inte varit så munter. Förbaskade hormoner! (skönt att ha dom att skylla på i varje fall!!)
Men eftersom jag i grund och botten är en glad och positiv person, kommer jag nog snart igen. Hoppas jag.
Nu ska jag låta disken stå ett tag (den lär ju inte springa iväg!), lägga mig på sofflocket, slö-äta lite choklad och lata mig lite. ZZZZZZZZZZZzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kramar på er allihop!

Jag vet inte hur livet som tvåbarnsmor kommer bli och jag vet inte om mina hormoner nåååågonsin kommer lugna ner sig.
Jag är nu i 4:e månaden och vet fortfarande inte om det är en kille eller tjej.
Det enda jag egentligen vet är nog att det är en japan.
Jag är såååå sushi-sugen hela tiden!!!



Dagens lunch!

Idag har jag kännt mig lite som en skållad råtta.
Klev upp i morse för att rensa ut alla köksskåp.
Sedan kom "grabbarna" för att installera det nya, ouppeldade köket.
Ranta runt fram o tillbaka med dammsugaren i högsta hugg för att "hålla efter".
Sedan kom en arkitekt hit och vi for till vårat hus för att ta mått på köket. Mauro stannade kvar i huset med rörmokaren för att bestämma var urtagen till dammsugaren ska sitta. Jag åkte till "Nunzia" (resturang) och köpte med ljuvligt god spagetti med havets gudomliga läckerheter (kunde ju int' laga mat idag!), MUMMA!
Carmelo smet 2 gånger under dagens lopp, jag sprang ifatt honom o föste hem honom igen - 2 sabla, förbaskade gånger!
När de var färdiga med köket kom bilmekanikern hit och startade upp min bil som MAURO hade glömt med lyset på i söndags!!!
När han åkt rensade jag ut avloppsbrunnen till badrummet som hade stoppat till - URK!!! Ganska klurigt må jag säga, det tog sin tid.
När bilen var tillräckligt uppladdad åkte Silvia och jag till järnhandeln för att köpa diverse attiraljer - sedan till en annan järnhandel, och sedan handlade vi lite mat.
Efter det åkte vi bort till katterna och tittade till dom - mår fint.
Därefter åkte jag till rörmokaren och ändrade på det som Mauro bestämt.
Pust!
Efter en drop-in hos min kompis Francesca åkte jag hem och fixade käk till Silvia, Mauro och mig, åt och skurade ur några köksskåp.
Nu ska alla grejor in i skåpen igen, men jag pallar bara inte mer idag - GÄSP!
Imorgon är en ny dag.
Nu är det tack och lov natt.

Igår påbörjades "Projekt korgmöbler".
Vi har fått en jättefin korgmöbelgrupp av Mauros föräldrar för några år sedan. Möblerna (en 2-sitssoffa, två fåtöljer och ett litet bord) är fina, bekväma och passar bra in i ett hus nära havet. Men, färgen.......mintgrön!!!!!!...... Kuddarna........grön-cerise-blommiga!!!!! HUA!
Därför har jag beslutat att måla om och färgen jag valt är antracit-grå.
Som ni vet är det inte alltid så lätt att välja färg när man bara har ett pyttelitet färgprov framför sig - jag tycker att ofta blir resultatet mörkare än vad man trodde.
Detta var dock inte fallet denna gång. Bättre än mintgrön förvisso, men mjäkigt grå. Ska genast drajva iväg för att köpa ny färgpyts!

Gillar ni lite ovanliga smycken?
Stephanie Simek gör personliga, vackra och underfundiga smycken.
Hennes lilla snäck-hänge som man fyller med glittrande puder (med hjälp av tillhörande tratt) är kvinnlig men ändå lite rolig.



Eller vad säger ni om hennes "ögonfransar"?



Personligen tycker jag att de ãr bedårande.

Igår var det dax igen - bröllop.