Ingens hundar
Jag har skrivit om dem förut och jag kommer skriva om dem igen.
Dessa stackars övergivna hundar som lever bäst de kan längs vägarna.
Människans bästa vän, ofta redo att offra sitt eget liv för sin husse.
Söta små valpar som vuxit upp och blivit otympliga, dagliga besvär.
Familjens f.d. kelgris som lämnas åt sitt öde ute i kylan.
Jag har sedan jag flyttade hit fått lite "skinn på näsan", d.v.s. jag gråter inte hysteriskt varje gång jag ser en övergiven hund. Jag drömmer inte längre mardrömmar efter det att jag sett en överkörd hund ligga kvar efter vägkanten tills den ruttnar bort. Jag "klarar av" att besöka den lokala hundgården där hundratals ledsna ögon tyst ber mig om om lite klappar o kel.
Jag önskar av hela min själ att jag kunde göra något.
Något.
Jag gråter när jag ser dem! :(
Usch, jag tycker också att det är så vansinnigt sorgligt, hemskt och tragiskt. Stackars underbara alla hundar, katter och andra djur som inte kan rå för att de kommit till världen.
Och så blir de behandlade som ohyra..
Blir också så ledsen..
Kram!
Men Åsa då... du gör ju redan så mycket. Du tar dig an herrelösa hundar och tar hand om dem. On top of det har du två minisar att ta hand om, din M, ett nytt hem och så måste du du ha tid för dig själv också.
Vet du, jag ser upp till dig.
Du har så många bollar i luften och faktiskt klarar av att hålla dem uppe. Du ÄR en fantastisk förebild. ^^)
När jag bodde i Taiwan kände jag sadär... Det var hemlösa, övergivna (ofta skadade) och hungriga hundar överallt. Och jag tog mig an flera stycken som jag gav mat varje dag, och försökte ta hand om lite... Men man kan inte ta hand om alla, men jag undrar ofta vad som hänt med mina skyddslingar sedan jag akte därifran.
