Privacy
Wow, puh..ett allvarligt och viktigt ämne tycker jag och jag förstår din känsla.
Jag förstår också din vän som har inblick i hur man rent tekniskt kan använda Internet på sätt som de flesta inte vill veta av. Men samtidigt får man inte glömma vilken källa det är till information och upplysning, kommunikation, nöje mm mm.
Personligen sitter jag aldrig och funderar över om te x mitt försäkringsbolag kollar upp mina Google-sökningar och annat. Jag kan inte heller påstå att jag är rädd för att fel personer ska se om jag har varit här eller där. Om någon får tag på min sjukhusjournal så är det för min personliga del, ingen större grej, såvida jag inte blir felbehandlad eller liknande.
Jag är mest rädd för hur våra barn ska använda Internet och hur man ska lära dem vilka farorna är. De är så otroligt utsatta och kan tekniken redan nu på ett sätt som jag knappt gör. Däremot så vet de inte vilka onda människor som gömmer sig därute och hur viktigt det är att förbli aå anonym man bara kan. DET skrämmer mig jättemycket!!
Rörig kommentar det här men jag kan säga såhär. Ska man vara rädd hela tiden så kväver man både sig själv och andra, precis som du skriver. Jag tyckte att det var jobbigt när Ellens fritids gick och simmade i somras, innan Ellen kunde simma ordentligt. Att Gustav står i skogen och täljer med morakniv med dagis kan också vara en potentiell fara liksom att Anders cyklar i fullständigt cykel-invaderade Uppsala varje dag, ofta utan hjälm... Tänker jag efter så känns det riktigt läbbigt att Ellens skolgård inte har något staket eller att Gustav klättrar högst upp på en klätterställning på dagis och avslutar med att ställa sig på dess torn (!!!) och viftar med båda armarna, flera meter upp i luften. Jag avskyr offentliga äckliga toaletter, gungande båtar och är jätterädd för att barnen ska komma till skada på ett eller annat sätt.
Men på något underligt sätt hanterar jag det ganska bra. Än så länge ska jag nog tillägga för jag fasar redan nu för att börja släppa dem själva till och från skolan, kompisar och aktiviteter. Likaså när de blir tonåringar och börjar vara ute på kvällar och nätter, hua!!!
Jag tror, att om man kan hitta en egen, vaksam nivå som känns bra, då har man kontroll över en ganska stor del av sin rädsla och på så sätt minska känslan av att vara rädd och orolig hela tiden. Jag är långt ifrån naiv och vill gärna "ha koll". Men det gör mig lugn eftersom jag vet att det minskar riskerna för att något ska hända.
Är du med??? Jag blir lite snurrig själv..;-)
Du/ni har en helt annan situation än vi med trafiken, allt skräp, etc men jag tror att alla föräldrar känner den där oron, även om den kan se olika ut. Bor man i ödebygden är man kanske rädd för att barnen ska ramla i dammen, bor man i stan är man rädd för trafiken och bor man som vi, nära stan fast inte mitt i smeten, så finns det ju också saker att oroa sig för.
Men att bli "slav" under rädslan tror jag inte på. Och de exempel som din vän tar upp känns lite orealistiska i mina öron även om tekniken och möjligheten till detta finns. Använd du ditt superduper sunda förnuft och avgör sen själv om du ska noja över dina tvivelaktiga Google-sök (förresten, du har väl inga såna att oroa dig för..!!?? ;-), bortttappade sjukhusjournaler eller människor som vill hacka sig in i ditt vardagsrum. Det är det enda råd jag har att komma med.
Jättebra att du tar upp frågan, jag har fått mig en riktig tankeställare och kanske sätter lösen på min blogg fast jag egentligen inte vill.
Stor kram!!
/Isa
Herregud...min kommentar blev längre än ditt inlägg......;-)
//isa
Åsa, först och främst måste jag säga hur underbart det är att kunna läsa och följa ditt liv till och från på det här sättet, med den fantastiska teknnlogin som ju ny media är. Du skriver bra och roligt och tar vackra kort, för dina barn är vackra, där du bor är vackert, och du är vacker också Åsa. Vi pratade faktiskt om det du undrar över för inte så länge sen i college och det som oroar dom som inte har barn är att man tänker flera gånger innan man publicerar det man skriver, för om du ångrar det du skriver så går det aldrig att ta bort, det som vi en gång skrev i våra dagböcker finns ju kvar i den universella etern men ingen kan hitta det, vi kan förlåta oss själva vårt förflutna och gå vidare men det som man publicerar på nätet går att hacka fram även om du tar bort det. Att vara förälder nu innebär konstant oro, men vi måste ju också kunna bejaka glädjen, för vad är det annars för mening med livet, att överleva är ju ingen lycka. Du har satt lösenord på bloggen, du har inga avklädda kort på Ivan och Silvia, du har inga personliga detaljer publicerade, jag tycker att du har iakttagit alla säkerhetsåtgärder men oron är nåt alla föräldrar får på köpet, nåt vi aldrig riktigt blir av med, inte helt och hållet, men du kan vara trygg i medvetenheten att du gör bloggandet och delandet av ditt liv så säkert som möjligt. Lyckan du ger ut överväger det onda som ju alltid funnits där på ett eller annat sätt. Jag har också blivit tillsagd att inte publicera kort på Torsten och Emilia men jag oroar mig inte för det vissa tycker att jag ska oroa mig över, jag oroar mig mer över att Torsten är så känslig och gråter när andra mår dåligt, jag oroar mig över Emilia som snubblar så mycket och undrar om hon har nåt osynligt handikapp etc. Att skriva på svenska gör dig glad, att sortera ut dina tankar, att få dela med dig av ditt liv till familj och vänner som du inte träffar så ofta i verkligheten, jag tycker du gör ett beundransvärt jobb med din blogg, jag ger dig literatur pris i bloggeri. Och du, din kärlek, som är väldigt synlig, är det största beskydd du kan ge Silvia och Ivan. Puss och kram på dig
TACK Isa o Tina!!!!!! Alskar er!
Hallå där i cyberrymden!!! Har just läst allt som Åsa, Isa och Tina skrivit. Det var mycket att fundera över. Jag tycker att ni alla tre har sunda värderingar och åsikter!!! Hoppas du fortsätter blogga Åsa. Det är en av dagens höjdpunkter att läsa den!!! Bamsekram!!!
Hej darling!
Har egentligen inte så mycket att tillägga till klokskaperna du redan fått till dig men jag brukar tänka att vi faktiskt inte kan skydda våra barn mot allt. Vi kan lära dem simma, sköta sig i trafiken, inte hänga med "fula gubbar" o.s.v men världen är ett farligt ställe att vara på. Trots detta måste vi våga LEVA och göra saker vi tycker om. Älskar Magnus Ugglas "Det är farligt att leva - man kan dö..." Lev och njut av dina härliga ungar och blogga vidare. Stor kram! /Pernilla
