silvia

Min pappa tog med oss att se en SUPER-fin Jim Dine utställning i Borås.
Morfar Åke, mamma Åsa, Silvia och Ivan skuttade runt och beundrade Pinocchio i alla format och färger.
Verkligen sevärd om ni har svängarna förbi Borås, som förutom djurpark (kommer bilder senare.....), postorder och knalleland satsat på konst. Heja Borås!!







Dessutom fanns det en utställning på övre plan som var väl värd en titt!
5 x Lindberg - en hel familj konstnärer  - helt suverän!!!




OCH nere i källaren i konsthallen fanns en "verkstad" för barn. WOW!!
Silvia fick utlopp för sin kreativitet genom fingermålning.





Tänk vad kul det är att "turista" i Sverige!
Önskar bara att det hände lite oftare.....

Nä, nu SKA jag gå och sova. Det här duger int'!!!

Eftersom jag har golvläggaren här idag - DAMM, DAMM, DAMM!! - sitter jag "inklämd" i arbetsrummet.
Jag roar mig med att kolla på "gamla" kort och här kommer mina Thai-favvisar.

Jag bara ÄLSKAR kortet på Mauro o Silvia, det är nog det vackraste kort jag har......och jag har många!!

Du kom
jag log
jag gav
du tog

du gick
jag fick
ett barn som dog

jag led
det sved
jag svor en ed

att aldrig
ge dig
något mer


I ett  årtionde då vi hade gråtande-barn-plancher på väggarna (inte jag personligen!!) uttryckte jag mitt inre gråtande i vissa vackra och rörande dikter.
Åh, vad poetiskt
Suck, vad vackert!
Shit, vad teatralisk jag var som barn/ungdom!

Röda läppar, lockigt hår
skor som stäppar när du går

nattens gudinna det är du
du hoppas att finna din partner nu



Denna vackra och rörande dikt skrev jag när jag var ung yngre.
Jag var ett ämne.
Blir ni inte lite tårögda?

Hittade detta foto på min älskade Carmelo och min kompis Francesca.
Är de inte bedårande?!

Nu när Silvia börjar växa upp, blickar jag ofrånkomligt tillbaka till min egen barndom för att hämta inspiration.
Jag hade vad man kallar en "lycklig barndom", ja den skulle nog kunna vara tagen från en Astrid Lindgren-bok.
Då kommer ju funderingarna - vad var det som gjorde min barndom så bra?
Ja förutom det faktum att jag var hel och ren, hade två superbra föräldrar (fast de var så unga!), tak över huvudet, hälsa och mat på bordet.

Jag tror grundstenen var tryggheten.
Det hände inte så många otäckheter runt omkring och det mest otäcka i min omedelbara närhet var att grannpojkens storebror (dessutom utflyttad) eventuellt var alkoholist.

Denna trygghet gav oss en otrolig frihet.
Vi (vi=syrran & jag) kom och gick som vi ville, vi rörde oss fritt i byn (Striberg: en gammal gruvby omgärdad av skog och sjöar mitt i Bergslagen) - cyckel på sommaren och spark på vintern. Det fanns inga mobiltelefoner men vi åkte hem mer eller mindre när vi var hungriga - och vad jag minns funkade det toppen.
Vi hjälpte till i stallet, plockade blombuketter stora som höbalar, åkte pulka i "skogsbacken", lekte "smygleken" med kvarterets övriga barn, sov över hos varandra, gick på simskolan i närmsta sjö, åkte krosscyckel i skogen, byggde kojor, mimade till ABBA, åkte skridskor, lekte med barbie och dockor, skötte (hmm...) våra kaniner, tittade på "Fame" på TV, ritade, skrev och tyckte att det var allmänt jättekul att lära sig nya saker.
När vi blev lite större läste vi "Fem-böckerna" av Enid Blyton och letade äventyr i minsta vrå, köpte "Starlet" och "Mitt livs novell" i Högbergs lanthandel och drömde om att pussa Frankie eller Micke
(det var de snyyyggaste killarna i Striberg det!).
Mamma fanns alltid till hands, lugn och trygg och världens bästa. Pappa som ofta var borta mycket på jobb, var alltid leksugen när han kom hem.

Jag inser att min fria bardom inte går att repetera i dagsläget.
Tyvärr.
Nyhetsspalterna är fulla av otäckheter och många av dem är med barn inblandade.
Barn som bara ville leka, plocka blommor, drömma om en framtid - långt, långt där framme och somna in på kvällen lyckligt vetande att mamma och pappa finns där och att morgondagen lovar nya spännande äventyr. Barn.

Jag måste försöka (på alla sätt och vis!) att låta Silvia och Ivan/Anna växa upp utan att känna av den oro jag känner. Vaka över dem i tystnad. Obemärkt kontroll.
Inte gråta över spilld mjölk och inse att "våran" frihet var en lyxprodukt, ta lärdom av den och försöka förmedla det positiva.

När vi var på bröllop förra helgen sjöngs denna sång och jag fullkomligt förflyttades 30 år tillbaka i tiden och mimade framför badrumsspegeln med hårborsten i högsta hugg - som mick såklart!




Mauro visste inte vilka Baccara var!!!
Nu först inser jag att han ÄR ung.

Ville bara dela med mig av detta foto från förra sommaren.

Så ja, nu har jag varit ute i trädgården och fifflat. Det var faktiskt något jag glömde att skriva på min "karriärslista" - jag har ju varit trädgårdsmästare också!
Förvisso endast 3 veckor ( och om sanningen ska fram så var jag nog inte ämnad yrket ).
Man kan säga att jag och en väninna halkade in i en trädgård på ett bananskal.
( champagne, flirt, sommarkväll, nakenbad, ungdom, galenskap..... )

Det var en STOR villa i Portofino, på den italienska riviäran. En heltokig period i mitt liv och väldigt kul.
På dagarna drog vi upp ogräs bäst vi kunde ( vi kunde inte ens skilja på gräs och ogräs.....) och på nätterna dansade vi runt på olika discotek och klubbar.
Trädgården var som en hel park och underbart vacker.
Gubben som ägde villan ( Mr. Pagani ) var heltokig och tyckte att det var "chickt" att ha 2 svenskor i huset. Förutom trädgårdsmästarinnorna bodde hans gamla syster där med sina katter ( hur kommer det sig att alla konstiga tanter har katter......?! ), och dagligen kom en hushållerska för att städa.
Ibland när han hade gäster bad han oss att "put on something nice" och dricka ett glas champagne på den fantastiska verandan med utsikt över hela viken.
Vi fick bo i vindslägenheten och på nätterna smet vi in och ut genom ett hål i staketet.
Herre min gud vilka minnen!