silvia

Solen skiner och det är varmare ute än inne - sitter med koftan framfor TV:n och huttrar. Hoppas nu att det håller i sig ett tag, jag är så innerligt trött på kylan. BASTA!
Jag vill packa upp sommarkläderna ur deras lådor och "gömma undan" alla tjocka tröjor - VIA! Nu är det ju faktiskt nästan april så det är ju mer eller mindre dax for vårvärmen.



I huset har murarna gjort klart sitt - just nu i alla fall, dom ska tillbaka senare. På tisdag börjar rörmokaren "moka" - är det inte det de gör?!?!
Jag gillar vårt projekt och allt eftersom formen växer fram blir jag mer o mer övertygad. Huset är ju inte särskilt stort men jag tror vi har lyckats disponera utrymmena på ett bra sätt.
Jag maste kolla runt lite mer efter kök och fråga efter prisförslag - jag tror vårt kök är lite för osymetriskt för IKEA på slutänden. Det är nog bättre om det måttbeställs - om det nu inte kostar skjortan-skjortan! Hmm....återkommer om det.
Idag var vi där med arkitekten för att bestämma var alla vattenrör kommer ut d.v.s. var alla kranar, toaletter, bideèr, dusch, badkar etc. kommer sitta. Även där känner jag mig nöjd med besluten, även om det behövdes en hel del funderingar och diskussioner fram o tillbaka. Duschkabinen blir rymlig - ah! och badkaret blir 1,40 cm. inbyggt i kakel - mys!
Vill bara flytta hem (innan jag sätter eld på något annat här i huset!!!)

Mina krämpor tänker jag hoppa över idag. Jag vill er väl.

Hoppas att ni har det fint där uppe i Svedala och att våren kysser era bleka nunner!!

Ps. En superfin villa till salu här i Porto Cesareo, ligger intill havet vilket nuförtiden är näst intill omöjligt att få tag på. Har ni 400.000 Euro till övers så slå till!

Kan int' låta bli att visa min "godis-råtte-dotter" när hon som bäst försöket trycka i sig sitt påsk-ägg.



Gapa stort!

Nu har det faktiskt inte berott på mig! Datorn plus blogg.se har tjafsat för mig.
Jag kan i alla fall berätta att vi mår bra, jag var iväg och gjorde ett nytt ultraljud idag och "Ivan" simmar lugnt runt därinne.
Jag tror inte eldssvådan med dess rök har påverkat honom.

Hör och häpna! Åsa har haft städhjälp här 2 eftermiddagar i sträck också (äkta gammal hederligt svart-jobb!), huset var fullt i sot och köket var mer eller mindre svart. Skura, skura, skura, damma, torka, skura.
Eftersom jag har lite brännmarken på mina händer har jag lite problems med att skura och eftersom jag har lite ljumskbråck (inge' foglossning!) är jag for närvarande lite "ovig". Jisses! vilken donna i högform!!!!
Inte nog med det!!! dessutom tyckte doktorn att min sockerhalt var hög så jag måste dra in på sötsaker, hmmmmmmfrm.......
Mitt humör är väl egentligen det enda som är bättre i dessa brännmärke, bråck, diabetes-tider!!! Halleluja!

Några foton blir det inte på köket eftersom det inte är mitt kök och andra kort har jag egentligen inte tagit dessa dagar, så det får bli ett kort från en regnig strand några timmar innan "olyckan" (ole-do-lyckan!).
Som alla dessa kloka svenskar säger: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!

Idag höll jag på att ta livet av mig och Silvia.
Vi hade just kommit hem från stranden, där vi tittat på tappre Mauro som flängde runt på vågtopparna. Silvia hade lagom somnat in och jag hade 3 kastruller på spisen: tonfisksås, pastavatten och lite olja för att fritera några pommes.
Nu vet jag inte riktigt hur det gick till, jag måste ha stängt av fel platta eller nå't för helt plötsligt hörde jag ett otäckt fräsande från köket. Oljan hade tagit eld och lågorna stog ända upp till fläkten.
Jag kommer väl ihåg den "hemkunskaps-lektionen" när vi pratade om brinnande olja så jag försökte kväva flammorna med kastrull-lock, men elden var för eldig och steg upp på sidorna om locket.
Jag blev livrädd att elden skulle sprida sig till gasbehållaren, så jag stängde av den slet tag i Silvia (sovandes på sockerörat) som jag la i vagnen på verandan - sedan gick jag lös på elden med mattor. PANIK!
Efter MÅNGA om och men fick jag hejd på eldssvådan med hjälp av 4 offrade mattor.
Sedan hämtade jag trädgårgsslangen och bara sprutade.
Sedan grinade jag .

När Mauro kom hem åkte vi till doktorn så han fick "sköta om" mina händer som fick sig några småbrännmärken - konstigt att det inte blev mer!
Köket är bara att byta ut.
Svärföräldrarna kom hit.
För er som följer bloggen vet ni ju redan att vi bor i deras sommarhus......
SHIT!
Nåja, vi lever ju.
Jag gråter med jämna mellanrum när jag tänker på vad som skulle kunna hänt.
Hoppas att Ivan mår bra därinne.

Kramar till er alla från en "blödig" brutta ♥

Idag tog vi oss en sväng till beachen för att spana in surfar-pappa.
Solen sken och allt var vackert.
Resten av dagen har vi mest degat.

Så här i sista minuten vill jag också önska er alla en RIKTIGT GLAD PÅSK!!!

Nu har jag bestämt mig för att försöka kämpa emot hormonerna, så därför skall jag nu på positivt, käckt vis tänka ut 10 fina saker från dagen som gått. (Förutom de självklare som att jag har Silvia, Mauro och en underbar familj, vänner som är bäst i hela världen, hälsa och bulle på jäsning!)

1. solen sken (i varje fall på förmiddagen)
2. jag handlade färska, goa' grönsaker på torget
3. jag bloggade lite
4. några trevliga blogg-vänner har lämnat uppmuntrande kommentarer
5. jag tog en tupplur efter en god lunch (köttfärssås)
6. jag läser en bra bok ("ps. jag älskar dig!" av Cecelia Ahern)
7. jag roade mig i köket och har förutom lunchen lagat: köttbullar, 2 sorters kronärtskockor, potatis och kyckling i ugn - lunch i morgon.
8. de 2 buttraste murar-gubbarna i hela vida världen skrattade åt Silvia idag
9. min gubbstrutt verkar lite mindre putt
10. jag är nu så där riktigt, riktigt trött och ska bara borsta tänderna och sedan krypa ner till de två mest älskade personerna i universum, läsa ett (eller två....) kapitel i boken för att sedan slumra in.

God natt värld!
I morgon är det en ny dag med nya humörsvängningar......he he he he

Nu var det länge sedan jag visade upp vårat bygge.
Här kommer några aktuella bilder:

Hormoner är några riktigt små, riktigt elaka rackare som susar runt innuti min kropp och retas med mig.
Först har vi de s.k. humör-hormonerna. De är riktigt omväxlande hormoner som får mig att börja gråta vid de mest olämpliga tillfällen. Skratta/gråta/fundera/gråta/gräla/skrika/skratta/gasta/tjura/tjuta och grina lite till.
Sedan har vi även de små rara "relaxin-hormonerna" som "luckrar upp" bäckenbenets ligament (har ingen berättat för dom att jag inte vill bli uppluckrad i 3:e månaden?!?!) och förbereder utfarten för Ivan (OM 7 MÅNADER!!!!!).
Detta gör att jag har ont - och jag är inte så förtjust i smärta om jag ska vara helt ärlig.

Okey, till denna "tårtsmet" tillför vi sedan att karln i huset har en tuff period på jobbet och inte någon som hellst förståelse med mina åkommor - vilket gör mig ledsen/förbannad/besviken/tjurig/arg/grinig/sur/putt.

Dessutom har vi kommit fram till att jag inte kan ta min årliga tripp till Sverige i sommar p.g.a. husbygget. Detta är SURT!
Husbygget kommer att nå sin kulmen i juni-juli och i agusti kommer jag vara för "tjock" for att resa (dessutom kommer jag väl knappt kunna gå tack vara mina vänner - relaxin-hormonerna!)

Jag känner mig ensam och MYCKET stackars. Mamsen åkte hem igår så "ensam-känslan" är befogad.

Jag vet att jag inte varit någon bra bloggare på sistone, men jag ber er....skriv några snälla/rara/uppmuntrande/vänliga rader till mig så kanske jag inte tillverkar en bomb i garaget!

Med mamma hos mig hade jag tänkt göra MASSOR med saker - t.ex. tvätta golv och fönster i lugn och ro, lägga mig på sofflocket när andan föll på, raka benen och fixa naglarna, ta långa härliga promenader, bara ta det lugnt och ändå hinna med allt på något konstigt vis.
Till viss del stämmer det, vi myser och segar på kvällarna (tuggandes på något gott), sover ut på morgonen och fyller dagarna med aktiviteter eller Silvialek.
Vi har varit på IKEA och H&M i Bari, vi har besökt läkaren och sett "Ivan" på ultraljudsskärmen, vi har varit på marknad och på köpcenter, vi har ätit påfiskresturang och McDonalds, vi har tjattrat, fnittrat och bara varit.
Silvia njuter av "momo mgitta" (Birgitta) och hon svarar de svenska frågorna på italienska - hon förstår ju i alla fall........
Imorgon ska vi åka på marknad i Lecce hade vi tänkt, sedan stannar vi över lunch (pizza!) och kollar in lite affärer.
Jag mår fortfarande lite illa, konstigt nog mest på kvällen - ingen har någonsin anklagat mig för att vara normal......
Nåväl kära bloggare, jag ser att ni fortfarande tittar in - det är så kul att ha "träffat" er och suget att skriva börjar så sakteliga infalla igen. See u!

Här får ni ett "maffigt" kort på mig själv (io) och en sovande Silvia.
Nog är det lite fint i Porto Cesareo?!

Hoppas att ni inte varit oroliga - allt är bara bra, jag har bara inte haft lust att skriva på ett tag nu.
Jag är som en torr gammal tant som inte gillar förnyelser och framgångar. Mauro har ju installerat "Linux" på datorn nu och det är ju nästan likadant som "Windows" - men inte riktigt.......och då blir det för mycket för mig!!!!
Jag vill ha allt som det alltid varit.
Inga nyheter tack!
Inga ändringar om en får be!

Sedan kan jag berätta att jag varit på det 1:a ultraljudet idag och lilla knottet var 38,8 mm från huvud till rumpa.
Doktorn tyckte att det såg ut som en Ivan. Silvia tyckte att det såg ut som en nalle.....i en båt!
Nu kan man riktigt förstå att det finns en liten en där inne - den ligger där och sparkar och boxas i godan ro.

Min kära mor är hitkommen nu och nu ska vi dricka lite ingefära med honung innan sängdax. Hoppas att ni alla mår bra och att ni finns kvar när min skrivlust griper tag i mig - annars ses vi på ERA bloggar eller i Nora!!!!
Kramar Åsa

Sitter här och smuttar på min egenfabrikerade "crema di limoncello" - citronlikör.
Mums filibabba, jäsikens vad jag är duktig!
Mauro o Silvia ligger o sussar, jag har precis huserat klart i köket och ska väl slänga mig i bingen jag å'.
Helgen har varit upp och ner. Lördagen var supermysig, Wenche kom hit med barnen och så stack vi iväg och letade vildsparris. Vi traskade runt i en urgammal olivlund där träden ser ut som förtrollade sagofigurer och hittade faktiskt lite sparrisknoppar. Vi hade med oss matsäck och pick-nickade under ett av de enastående träden. Sedan inspekterade vi den övergivna masserian som tornar upp sig på kullen - ståtligt belägen, gömd av det gröna. Barnen (inklusive Silvia) tyckte att det var super-spännande att snoka runt i dessa övergivna rum som berättar om en svunnen tid, själv tycker jag: - visst det är spännande, men ooh så spökligt. Jag får kalla kårar mitt på blanka eftermiddagen.
Det var upp.
Neret var att jag har haft ont i magen. Antagligen någonting jag ätit, men tanken går ju direkt till lilla Anna/Maia/Ivan. Oro.
Jag lägger upp lite foton så snart jag kan - Mauro håller på och fixar iordning datorn (har bytit ut programvara, om man säger så?) så det är ett under att jag ens lyckades skriva detta!!