silvia

Strejk.
Lasbilschafförerna har valt ett ypperligt tillfälle!
I julruschen.
Det är väl det det går ut på - att välja det tillfälle som "slår hårdast".

Ingen bensin!
Hela Italien har slut på bensin, några få bensinmackar i norra Italien hade lite bensin kvar o höjde priserna - slagsmål.
Inga färskvaror!
Slut på mjölk, frukt, fisk ja ALLA färskvaror i affärerna.

På motorvägarna är det kaos då arga lastbilschafförer blockerar vägarna.
Fabriker får stänga då råvaror inte kommer fram, de anställda får avdrag på lönen för uteblivet arbete - kaos!

Försöker snåla på vattnet, skulle det ta slut kan inte Mario komma hit med mer.
Hoppas att alla möten leder till nå'n lösning.





Och jag som skulle hämta nya bilen imorgon! SNYFT!!

Det har väl inte undgått någon att vi förr eller senare kommer att bygga om huset?!
Till dess lever vi relativt spartanskt.
Inte på så vis att det fattas något, nej det kan jag inte säga. Men eftersom huset är ett "sommarhus" så är det inte överdrivet praktiskt.
Vattnet till exempel:

• Vi är inte uppkopplade på vattenledningen utan får köpa vatten. Ca. varannan månad måste vi ringa till "Mario" som kommer spurtande i sin lastbil och häller vatten i våran cictern. 700 kr.

• Eftersom vi inte är uppkopplade har vi inte varmvatten. D.v.s. vi har två varmvattenberedare i de två badrummen som värmer upp en mängd vatten i taget (mängd vatten = 1 st. snabbdusch)

Här kommer vi dessvärre in på nästa "problem" - elen.

• Italien är till ytan mindre än Sverige (301230 km2 mot Sveriges 449964 km2) men med väldigt mycket mer invånare (58133509 för att vara petnoga). Detta gör att vi måste snåla lite extra med tillgångarna. Varje hushåll har en tot, sedan går proppen. Jag kan t.ex. inte ha båda vattenberedarna plus ugnen påslagna samtidigt. Eller om jag ska dammsuga måste jag springa runt och stänga av värmen, lampor, tv:n etc. Detta medför t.ex. att jag slår på varmvattnet i köket endast innan diskning, en gång om dagen.

Vi har anpassat oss numera och lever bra efter de tillgångar vi har.
Lyckligt vetande att det kommer bli bättring!

Jag har länge tänkt att jag skulle skriva om min Milanoperiod här på bloggen.
Men, det var en nattsvart period i mitt liv, så därför tar det emot lite.

Nu är stunden kommen.

För ganska precis 5 år sedan hamnade Mauro och jag i en total formsvacka.
Jag funderade fram och tillbaka, sedan packade jag min väska och köpte en enkelbiljett till Milano.
Till historien hör att jag har en helt underbar väninna som bor där.
Trots att hon - Jenny redan bodde trångt med sin nuvarande man, tvekade hon inte ett ögonblick att ta emot mig i sitt hem. Bäddsoffan i vardagsrummet blev min dimora.
Första veckan satt jag i pyamas och stortjöt, tittade på "Friends" på video och reste mig bara när det var totalt nödvändigt att kedjeröka på balkongen.
Sedan skickade Jenny vänligt men bestämt ut mig i verkligheten.
Hon tvingade iväg mig att fixa uppehållstillstånd och andra byråkratiska nödvändigheter.
Därefter hjälpte hon mig att skriva ihop ett CV där hon tog ut svängarna så att jag mer eller mindre framstog som ett superbutiksbiträde.
Hennes åsikt var att: alla överdriver lite på CV:t - det vet de som anställer, så de tar det automatiskt med en nypa salt - har du då inte lagt till lite "förlorar du" av det som är sant!
Sedan gav hon mig en spark i rumpan och sa "stumpan, det är dax att söka jobb!" - Eftersom jag inte tordes säga emot henne, sminkade jag lydigt över mina rödgråtna ögon (bäst det gick...) och gick ut på stan.
Ut & in och in & ut i butikerna längs "Corso Buenos Aires" - en av Milanos shoppingator - och lämnade in mitt CV.
Efter en halvtimme(!!!!!) ringde de från "Luisa Spagnoli" och bad mig komma in följande dag för en intervju!
De var imponerade av mitt CV - tror jag det! Enligt mitt CV talade jag 6 språk flytande: svenska, engelska, italienska, tyska (ha!), norska och danska (ha ha!).

Nu måste jag erkänna: jag gillar verkligen att gå på anställningsintervjuer!
Klä sig väl, men inte för mycket, sminka sig, men inte för mycket.
Att få sitta där och vara självgod. Tala väl om sig själv och beskriva hur man "arbetar bra i grupp samtidigt som man kan ta beslut på egen hand". Jag skulle anställa mig själv på stubben.

Sagt o gjort, de anställde mig.

Perioden på Luisa Spagnoli blev en av de mest lärorika perioderna i mitt liv.
En affärskedja så välorganiserad, så jag kunde nästan ha skapat den själv!
Alla biträden fick läsa en bok om försäljningsteknik - och deras motto var "tillhörandeförsäljning", d.v.s. att om kunden ville prova en kjol, så skulle vi genast plocka fram tillhörande kavaj, blus, sjal kanske en byxa och en matchande kappa! Föreslå, föreslå, föreslå - sälja, sälja, sälja.
Vi arbetade med "lagermetoden" - i butiken fanns endast ett exemplar av plagget, den minsta storleken, resten fick man snabbt hämta på lagret. Spring, spring, spring.
Lagret var ett himmelrike i ordning! Allt hängde eller låg på sin bestämda plats. Plaggen var sorterade efter matrial, storlek, färg, kragar, kjollängd o.s.v. så att man genast hittade det man sökte.
JAG ÄLSKAR ORDNING!

Allt som oftast skickade huvudkontoret ut s.k. "inspektörer". De "inspekterade" butiken grundligt.
Förutom att kontrollera det rent praktiska, tittade de på när vi servade kunderna och kom med kommentarer efteråt. -"Åsa, tänkte du på att du gick för mycket?!. Du skulle ha gått rakt till det o det plagget. Du borde ha visat även den här kavajen etc.etc."
De kunde vara rätt överdrivna, men oftast fanns det en poäng i deras kritik och jag sög åt min all lärdom.
Vi var tvungna att kunna prova in kläder också (utan att skymma spegelsikten för kunden!). Detta var inget problem för mig med "Stockholms Tillskärarackademi" i bagaget.
Jag fick allt som oftast sömmerskeuppdrag också - om kunden inte kunde vänta på den officiella sömmerskan. Extra cash = mer shopping!!
2 gånger i månaden kom "la vetrinista" - hon som gjorde skyltfönstren. Det var jättekul att serva henne, väldigt kreativt, och hade vi inga kunder i butiken så skrattade vi oss harmynta av att prova perukerna! Sedan fotades skyltfönstren och korten skickades till HK.
Allt dokumenterades och rapporterades till cheferna i Perugia.
Till och med VÄDRET rapporterades till HK - allt för att se vad som inverkade på försäljningen.

Jag kan garentera att det inte är lätt att hitta bostad i Milano.
Jag ringde på miljontals rum - lägenhet var inte att tänka på då bara ett rum kostar minst 5000 kr/mån!!
Under 4 månaders tid lyckades jag inte hitta bostad!
Till slut bönade jag och bad en argentinsk tjej om att få bo i hennes kök, så illa var det.
Inte ens det gick - hon bestämde sig nämligen att flytta, men det är en annan story.
Jenny och Demetrio fick stå ut med en deppig väninna på sofflocket i 4 månader.
De borde få något slags pris....Nobelpriset i uthållighet eller något dylikt.

Men men, efter 4 månaders daglig kontakt med min älskade Mauro, bestämde vi oss för att ge det en ny chans. Vi var skeptiska och skraja båda två, men viljan fanns.
Jag lämnade in min avskedsansökan (jag hade just blivit "bekräftad" efter provkontraktet) med ett leende på läpparna. När väl beslutet var taget, kändes det helrätt.
Mitt ego fick sig dock en kick av att min chef försökte övertala mig att bli kvar!

Då kom nästa överraskning.
Ett telefonsamtal från en "headhuntare" som ville träffa mig.
Eftersom jag älskar att gå på anställningsintervjuer och dessutom var rejält nyfiken (hon ville inte säga från vilket företag hon ringde) bestämde vi möte.
Lagom klädd med lagom make-up traskade jag iväg.
Döm om min förtjusning när jag träffade en kvinna från "Max Mara".
De ville anställa mig i deras butik "Sport Max" på "Via della Spiga" - lyxstråket (tillsammans med "Via Montenapoleone") i centrala Milano.
De hade sett mig i butiken och gillade min försäljningsteknik. Ha ha!! Vilka luringar va? De skickar ut "spioner" som stjäl butiksbiträdena från varandra.
Hon erbjöd mig till och med bostad och stora möjligheter till karriär inom företaget.
Jag tackade nej trots att jag var mycket smickrad. Jag hade bestämt mig.
Adjö hektiska, pulsiga , trendiga, även mysiga Milano där titel, karriär och bankkonto är A och O i tillvaron!

Nuförtiden, som köttbullerullande hemmafru i södra Italien tänker jag nöjt tillbaka på detta erbjudande.
Att jag är här därför att jag valde det.
Jag fick chansen till mitt drömjobb men valde detta liv.
Och vet ni vad?
Jag ångrar mig inte det allra minsta!

Jaha ja, i kväll har svärfar erbjudit mig en bil!
-"Välj vilken bil du vill ha så ger jag Mauro pengar".

Nu ger jag er en liten resumè av situationen:

• mina svärföräldrar var för några år sedan totalt emot mig eftersom de var övertygade om att jag var tillsammans med Mauro för PENGAR!!
• jag är fast övertygad om att de saker som har ett värde här i livet, är de saker som vi fått kämpa för att äga. Easy come easy go.....
• jag har en alldeles egen, underbar, vacker FIAT 500 (vit). Det är en veteranbil med relativt ny motor. I nerförsbacke och med lite medvind kan man till och med komma upp i 90 km./h.!!! Den står tyvärr still sedan 2 år (när jag var höggravid i inte kom in i den längre!), och måste helrenoveras.

Detta erbjudande är inte nytt, han har försökt "pracka på oss" en ny bil en längre tid nu, men i kväll lade han in Silvias säkerhet i diskussionen. Han vet var min ömma tå är.....
MEN......eftersom vi har en stor, bra bil skulle den 2:a bilen vara en "extrabil" att använda inom byn (Mauro till o från jobbet), och då är min 500 alldeles utmärkt - bensinsnål och lättparkerad.
Om jag ska åka längre tar jag naturligtvis TOYOTAN.
Diskussionen om säkerheten har vi redan haft jag & Mauro, och kommit fram till att om vi skrotar FIATEN borde vi även skrota cyklarna - hastigheten är mer eller mindre den samma!

Kruxet är att det kan ju låta lite fånigt att "gå och bli stolt" nu.
Vi lever indirekt ur Mauros pappas plånbok.

• han har gett oss pengar till ombyggnationerna på huset
• han har köpt huset vi bor i
• han har köpt Mauros bil
• han betalar Mauros lön var månad

Linjen är hårfin, men jag tror den går här.
Jag skulle nog inte känna mig "bekväm" i den bilen - den skulle inte kännas min.
Huset och Mauros bil är annorlunda - det är ju Mauros. Lönen ska gudarna veta att han gör sig möda för.
Vad tycker ni?



Är den inte alldeles uuuuuuuuuuuuuuunderbar min lilla pärla?!

I Japan har Tarako Kewpie blivit en megahit!!
En ny designer?
Nej, en pastasås med "röd aborre"!!

Flickorna från reklamfilmen har redan blivit "kändisar" och deras andra CD-skiva finns i handeln.
Info och gadgets: http://www.kewpie.co.jp/tarako/index.html

Jag kan inte låta bli att bli nyfiken.

I natt kom vi då hem.
Jäsikens vilken lång resa.
Vi höll på att inte ta oss hem från Rom - vi hade nog underskattat tröttheten och jetlagen. Sista biten fick vi byta förare circa var femtonde minut p.g.a. sömnrisk. - 8 timmars bilresa!!
Det har varit jättemysigt. Total relax varvat med nya upplevelser och fint väder.
Nu har jag massor att göra. Städa, tvätta, handla mat etc.
Men efter 2 veckors latande ska det faktiskt bara bli skönt att komma in i den gamla rytmen.
Jag visar ett axplock av foton.

Hej pa er raringar! Har sitter jag da i Bangkok och har det bra.
Igar akte vi runt med tuktuk och tittade pa typ varenda Buddha i byn
och idag har vi gatt runt - hela dagen!!!! - i ett kopcenter.
Det var sa stort att jag fick blunda nar jag akte rulltrappan! P.g.a. svindel!
Nu ska jag ga och masseras innan natti natti.
Imorgon aker vi vidare till Phuket.
Ha det sa bra, jag aterkommer!
Puss

Ikväll var våra grannar rakt över gatan här för att se till sitt hus.
Hoppsan! Det har varit inbrott!
Undrar vem det kan vara?!
Kanske en viss Matteo med kompis.......................?

Ikväll ringde en kompis till M och ville komma över med sin brutta.
-Visst, sa M.
Genast efter det att han lagt på luren suckade han, ojade sig, beklagade sig och sa "Jag som ville att vi skulle vara ensamma ikväll, jag har lite att fixa med" (läs: knappa på datorn....)

De kom hit och vi tog oss en bira.
Sedan sa de "Nu ska vi åka till Lecce och ta oss en promenad, vi ses mer en annan gång".
Varpå M börjar envisas med att de ska stanna.
- Kom igen, stanna lite till! Lite till, lite till!! Gå inte, stanna lite till!
Men de gick.

Okey, nu till frågan:
Är det för att han är karl?
Är det för att han är italienare?
Är det för att han är M?

Han är för go' och jag älskar honom fastän han är knäpp.

Jag har vid flera tillfällen fått frågor om maffian.
Om man som invånare i Italien "märker av" den.
Egentligen bara från tidningsnotiser.
Mest i samband med droger.
Maffian är ju en kriminell organisation, nästan som ett familjeföretag - fast olagligt.
Dom ägnar sig mest åt droger, vapen, prostitution och andra skumraska affärer men kan även vara inblandade "vanliga" verksamheter.

Utpressning mot butiker är vanligt (tror man?!).
Butiksägaren måste då betala en s.k. pizzo (beskydd) annars kan butiken explodera.
Det är svårt att komma åt dessa bovar eftersom de som utsätts hotats till tystnad.

När polis gör tillslag mot maffian åker även många kvinnor i finkan. När man ser deras ansikten på TV:n kan man inte låta bli att undra hur de halkat in i den världen. De verkar så "ordinära" - som vem som hellst.

Förrförra hösten var det ett stort tillslag här i närheten. Vi vaknade på natten av att helikoptrar cirkulerade över huset. Det kändes som om vi hamnat mitt i inspelning av någon Die-hard film. HUA!
När Mauro åkte till jobbet (tidigt - han kunde ändå inte sova), så ringde han hem och berättade att det stog poliser i varenda gatuhörn.
Efteråt fick vi höra att de hade "sytt in" ca. 30 personer.
En kompis till oss som är advokat, försvarar en av "bovarna" - just denna bov är naturligtvis oskyldig (allt enligt vår kompis.....!)

Det finns fyra stora maffior i Italien. En i Puglia, en i Calabrien, en i Napoli och en på Sicilien.
Puglia - Sacra Corona Unita
Calabrien - 'Ndrangheta
Napoli - Camorra
Sicilien - Cosa Nostra
Sedan finns det flera mindre "grenar", även i norra Italien.

Maffian är "osynlig" men finns överallt.

Ikväll visas en storsatsning på italiensk TV, som handlar om en av de stora maffiabossarna - Totò Riina. Turligt nog sitter han i finkan sedan 1993. Han är dömd till 12 livstider!
Jag ska bänka mig i fåtöljen och titta på denna mörka del av italiensk historia.

Detta är en "PIZZICA" - traditionell italiensk folkdans.
Den har sitt ursprung från medeltiden, då den användes i medicinskt syfte: för att läka människor som blivit bitna av "Tarantella-spindeln". Deras trans upplöstes av tamburin-rytmen.
Den dansas helst i par, dock ej nödvändigtvis kvinna/man.
Nu för tiden är Pizzican "inne".
Man dansar på bröllop, fester, stranden - ja överallt där det är party!
Det ärsvårt att stå still när musiken sätter igång, t.o.m. för en gammal, stel, svenska som en annan.
(Men som Magnus Uggla så fint uttryckte det: jag dansar aldrig nykter, någonsin, aldrig inte en chans.......)





Kanske lite i längsta laget, men kolla en snutt!

Men var är hemma?
Där jag lägger min hatt sjöng Paul Young*.
Jag har ingen hatt och mössa använder jag bara på vintern, vet inte om det gills.....

Som jag tidigare har skrivit i min presentation, är jag numera både mycket svensk och mycket italiensk. Efter 15 år i mitt nya hemland - så gott som hela mitt vuxna liv - är jag "både och" och "ingenting".
Jag har "en fot i var land" och är trivs utmärkt med det.
Jag kommer alltid att vara svensk i själen, njuta av allemansrätten och den svenska rättframheten. Flina fånigt var gång någon nämner IKEA eller H&M. Suck!
Surströmming, ljusa sommarnätter, skogspromenader, Teskedsgumman, punktlighet, Zornkullor, midsommarblommor, knäckebröd, förfester, blåbär, björkar, cykelvägar.....ah, dubbelsuck!
Men jag har vuxit in i Italien och kan inte leva utan mitt nya land. Efter 15 år som "svitalienare" kan jag konstatera att landet har vissa fel och brister, men det är kanske det som är äkta karlek? Att älska trots fel och brister?

Hur var det då att flytta till Italien? Byta kultur och börja om på nytt?
Det största problemet som jag personligen stött på är den italienska gästfriheten.
???
Okidoki, nu ska jag förklara mig.
Italien är vida känd för sin gästfrihet och italienarna själva är mycket stolta över den, men ibland kan det nog övergå till ett spel for kulisserna. Själv har jag under årens lopp haft vissa problem att avgöra när man är ärlig eller när man bara är trevlig.
Jag ger er några exempel.....

För flera år sedan, när vi tillbringade sommarloven samboende med Mauros ena moster slog det mig hur extremt trevlig hon var mot grannarna. När de skulle gå hem till sig efter kafferepet envisades hon med att de skulle stanna lite till. De reste sig flera gånger for att gå, men varje gång lyckades mostern övertala dom att stanna lite till, lite till, lite till.
När de på slutändan lyckades ta sig ut genom grindarna (svettigt jobb!), sa mostern helt allvarligt "Jösses, dom ville aldrig gå!!!"
Hmmmm?!
Ett ytterligare exempel är min numera kära svärmor. De första gångerna vi var på besök frågade jag ständigt om jag kunde hjälpa till i hushållsarbetet och fick hela tiden nekande svar. Okey tänkte jag, hon kanske inte vill att någon blandar sig i hennes revir. Sedan hörde vi hur hon berättade för en väninna hur svenskan inte hjälpte till med något. Aha, aha!! Hmmm.....
Vid ett annat tillfälle diskuterade jag giftemål/samboende med en kompis. Här i södra Italien är det inte så vanligt att sambo (läs: näst intill obefintligt). Jag kom ihåg att vid ett tidigare tillfälle även hans far som är från den föregående generationen sagt att det ar helt okey att sambo. När jag nämnde detta förklarade han för mig att hans pappa säkert inte menade det, men sagt så för att inte misshaga mig. Jahaja och hmmmm igen.......
Som "stel svensk" tycker jag allt att det är enklare att inte yttra sin åsikt om det inte är just "din åsikt" och att inte bjuda in folk om man inte vill att denna någon ska komma. Rakt på sak och inga krussiduller! Men.......

....som allt annat i Italien; har man väl förstått mekanismen så är det ju ganska charmigt!

Ett annat fenomen, som jag tror är typiskt härifran södra italien är att "få någon att första någonting med en kvickhet". Tänk vad man kan krångla till det va?!
T.ex: Om någon är skyldig dig 5 kronor och denna någon har glömt bort det så kan man inte helt sonika säga det. Nej, det vore för ofinkänsligt! Jahaja, hur ska man då gå tillväga?
Jo, du kan säga något i stil med "Om jag lånar dig 5 kronor till, skulle du kunna låna tillbaka 10 till mig då - så ar vi kvitt sedan?"
Sedan, för att inte verka for gåpåig, följs detta med ett skratt och ett "jag skämtade bara" hahaha!

Utat sett är ju våra kulturer ganska lika, jag menar, vi är ju alla europeèr. Men de små skillnaderna i våra beteèndemonster kan skapa stor villervalla. När man väl kommit underfund med dessa små olikheter så är det ju trots allt.....ganska charmigt!!






*(Wherever I Lay May Hat -That's My Home 1983. Ursprungligen skriven och framförd av Marvin Gaye 1964)