Milano

Jag har länge tänkt att jag skulle skriva om min Milanoperiod här på bloggen.
Men, det var en nattsvart period i mitt liv, så därför tar det emot lite.

Nu är stunden kommen.

För ganska precis 5 år sedan hamnade Mauro och jag i en total formsvacka.
Jag funderade fram och tillbaka, sedan packade jag min väska och köpte en enkelbiljett till Milano.
Till historien hör att jag har en helt underbar väninna som bor där.
Trots att hon - Jenny redan bodde trångt med sin nuvarande man, tvekade hon inte ett ögonblick att ta emot mig i sitt hem. Bäddsoffan i vardagsrummet blev min dimora.
Första veckan satt jag i pyamas och stortjöt, tittade på "Friends" på video och reste mig bara när det var totalt nödvändigt att kedjeröka på balkongen.
Sedan skickade Jenny vänligt men bestämt ut mig i verkligheten.
Hon tvingade iväg mig att fixa uppehållstillstånd och andra byråkratiska nödvändigheter.
Därefter hjälpte hon mig att skriva ihop ett CV där hon tog ut svängarna så att jag mer eller mindre framstog som ett superbutiksbiträde.
Hennes åsikt var att: alla överdriver lite på CV:t - det vet de som anställer, så de tar det automatiskt med en nypa salt - har du då inte lagt till lite "förlorar du" av det som är sant!
Sedan gav hon mig en spark i rumpan och sa "stumpan, det är dax att söka jobb!" - Eftersom jag inte tordes säga emot henne, sminkade jag lydigt över mina rödgråtna ögon (bäst det gick...) och gick ut på stan.
Ut & in och in & ut i butikerna längs "Corso Buenos Aires" - en av Milanos shoppingator - och lämnade in mitt CV.
Efter en halvtimme(!!!!!) ringde de från "Luisa Spagnoli" och bad mig komma in följande dag för en intervju!
De var imponerade av mitt CV - tror jag det! Enligt mitt CV talade jag 6 språk flytande: svenska, engelska, italienska, tyska (ha!), norska och danska (ha ha!).

Nu måste jag erkänna: jag gillar verkligen att gå på anställningsintervjuer!
Klä sig väl, men inte för mycket, sminka sig, men inte för mycket.
Att få sitta där och vara självgod. Tala väl om sig själv och beskriva hur man "arbetar bra i grupp samtidigt som man kan ta beslut på egen hand". Jag skulle anställa mig själv på stubben.

Sagt o gjort, de anställde mig.

Perioden på Luisa Spagnoli blev en av de mest lärorika perioderna i mitt liv.
En affärskedja så välorganiserad, så jag kunde nästan ha skapat den själv!
Alla biträden fick läsa en bok om försäljningsteknik - och deras motto var "tillhörandeförsäljning", d.v.s. att om kunden ville prova en kjol, så skulle vi genast plocka fram tillhörande kavaj, blus, sjal kanske en byxa och en matchande kappa! Föreslå, föreslå, föreslå - sälja, sälja, sälja.
Vi arbetade med "lagermetoden" - i butiken fanns endast ett exemplar av plagget, den minsta storleken, resten fick man snabbt hämta på lagret. Spring, spring, spring.
Lagret var ett himmelrike i ordning! Allt hängde eller låg på sin bestämda plats. Plaggen var sorterade efter matrial, storlek, färg, kragar, kjollängd o.s.v. så att man genast hittade det man sökte.
JAG ÄLSKAR ORDNING!

Allt som oftast skickade huvudkontoret ut s.k. "inspektörer". De "inspekterade" butiken grundligt.
Förutom att kontrollera det rent praktiska, tittade de på när vi servade kunderna och kom med kommentarer efteråt. -"Åsa, tänkte du på att du gick för mycket?!. Du skulle ha gått rakt till det o det plagget. Du borde ha visat även den här kavajen etc.etc."
De kunde vara rätt överdrivna, men oftast fanns det en poäng i deras kritik och jag sög åt min all lärdom.
Vi var tvungna att kunna prova in kläder också (utan att skymma spegelsikten för kunden!). Detta var inget problem för mig med "Stockholms Tillskärarackademi" i bagaget.
Jag fick allt som oftast sömmerskeuppdrag också - om kunden inte kunde vänta på den officiella sömmerskan. Extra cash = mer shopping!!
2 gånger i månaden kom "la vetrinista" - hon som gjorde skyltfönstren. Det var jättekul att serva henne, väldigt kreativt, och hade vi inga kunder i butiken så skrattade vi oss harmynta av att prova perukerna! Sedan fotades skyltfönstren och korten skickades till HK.
Allt dokumenterades och rapporterades till cheferna i Perugia.
Till och med VÄDRET rapporterades till HK - allt för att se vad som inverkade på försäljningen.

Jag kan garentera att det inte är lätt att hitta bostad i Milano.
Jag ringde på miljontals rum - lägenhet var inte att tänka på då bara ett rum kostar minst 5000 kr/mån!!
Under 4 månaders tid lyckades jag inte hitta bostad!
Till slut bönade jag och bad en argentinsk tjej om att få bo i hennes kök, så illa var det.
Inte ens det gick - hon bestämde sig nämligen att flytta, men det är en annan story.
Jenny och Demetrio fick stå ut med en deppig väninna på sofflocket i 4 månader.
De borde få något slags pris....Nobelpriset i uthållighet eller något dylikt.

Men men, efter 4 månaders daglig kontakt med min älskade Mauro, bestämde vi oss för att ge det en ny chans. Vi var skeptiska och skraja båda två, men viljan fanns.
Jag lämnade in min avskedsansökan (jag hade just blivit "bekräftad" efter provkontraktet) med ett leende på läpparna. När väl beslutet var taget, kändes det helrätt.
Mitt ego fick sig dock en kick av att min chef försökte övertala mig att bli kvar!

Då kom nästa överraskning.
Ett telefonsamtal från en "headhuntare" som ville träffa mig.
Eftersom jag älskar att gå på anställningsintervjuer och dessutom var rejält nyfiken (hon ville inte säga från vilket företag hon ringde) bestämde vi möte.
Lagom klädd med lagom make-up traskade jag iväg.
Döm om min förtjusning när jag träffade en kvinna från "Max Mara".
De ville anställa mig i deras butik "Sport Max" på "Via della Spiga" - lyxstråket (tillsammans med "Via Montenapoleone") i centrala Milano.
De hade sett mig i butiken och gillade min försäljningsteknik. Ha ha!! Vilka luringar va? De skickar ut "spioner" som stjäl butiksbiträdena från varandra.
Hon erbjöd mig till och med bostad och stora möjligheter till karriär inom företaget.
Jag tackade nej trots att jag var mycket smickrad. Jag hade bestämt mig.
Adjö hektiska, pulsiga , trendiga, även mysiga Milano där titel, karriär och bankkonto är A och O i tillvaron!

Nuförtiden, som köttbullerullande hemmafru i södra Italien tänker jag nöjt tillbaka på detta erbjudande.
Att jag är här därför att jag valde det.
Jag fick chansen till mitt drömjobb men valde detta liv.
Och vet ni vad?
Jag ångrar mig inte det allra minsta!



Kommentarer
Postat av: Att ha det gott

Vilken UNDERBAR berättelse

2007-11-29 @ 09:27:47
URL: http://rubinen777.blogg.se
Postat av: Sunshine

Det kändes bra att läsa din berättelse och helt fantastiskt att du inte ångrar dig. Du måste leva ett nästintill perfekt liv. : )

2007-11-29 @ 13:01:57
URL: http://marysunshineconsolate.blogg.se/
Postat av: Asa Eden

Ha ha ha ha ha ha!!!!
Mitt liv ar nog inte perfekt, men bra - sen beror nog resten pa ens installning. Den gamla vanliga storyn om
det halvtomma / halvfulla glaset vatten.

2007-11-29 @ 13:10:01
URL: http://www.silvia.blogg.se
Postat av: Jenny

Min aaaalskade raring, va underbart att det blev sa bra till slut, annars hade vi ju inte haft Silvia nu! Kanns skont att veta att du med all sakerhet idag vet att du gjort ratt val i livet, aven om jag rent egoistiskt garna hade haft dig kvar pa var baddsoffa i all evighet! Eller egentligen blev ju var lilla tva alldeles for liten aven for mig och demetrio sa vi flyttade, men for dig finns det alltid stjarterum!

2007-11-29 @ 21:21:18
Postat av: Asa Eden

Och da har jag anda ganska bred rumpa!!!
AAAAAAAAAAAAAAAAAaaaaaaaaaaaaalskling, tack for att du finns!:*

2007-11-29 @ 23:38:36
URL: http://www.silvia.blogg.se
Postat av: Jelena

Väldigt intressant läsning. Fast jag tycker nog att slutet var det bästa, just med tanke på att du inte ångrar dig och så.

2007-11-30 @ 14:07:43
URL: http://styleiseternal.blogg.se
Postat av: Sunshine

Kanske det men du verkar ha en bra inställning till ditt liv. Jag menar, du ångrar ju inte dig. Beundransvärt enligt dumma lilla mig. :-)

2007-12-01 @ 02:31:23
URL: http://marysunshineconsolate.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0