Svensk sommar
Från det att jag var liten har ALLTID sommaren varit min "favorit-årstid".
Visst var det kul att bygga tunnlar i snön, åka skridskor och skidor men det var värmen, blommorna, frukterna, bären och badandet som gällde.
Häromdagen frågade min kompis mig vilken årstid jag tycker mest om och plötsligt blev jag villrådig!
Hösten tror jag (?!).
Jag chockar mig själv!
Jag - som var år drog på mig en depression under vinterhalvåret.
Jag - som längtade efter sommaren så det värkte i kroppen.
Jag - som sökte värmen på sydligare breddgrader.
Förklaringen är den att i Porto Cesareo där vi bor blir sommaren snudd på hysterisk.
Från vinterns 4000 invånare blir vi helt plötsligt 150 000 svettiga kroppar på sommaren.
Tänk er då de vardagliga sysslorna som att handla mat (parkering!) eller gå på posten (3 timmar!) o.s.v.
Allt detta dessutom med svetten som formligen rinner - för vi har VARMT här.
Gatan där vi bor, som hela året är "vår" gata, invaderas av "the others" och nyfikna näsor sticks in genom grindarna.
Soporna stinker.
Trots myggnät på dörrar och fönster lyckas smådjävlarna ta sig in och t.o.m. under sängens nät. Dagtid inget undantag eftersom det då är fullt av "tigermygg" (ni vet, myggen som har älskarinnor!! he he he). Tigermyggen är giftigare, lurigare, smartare och tystare än vanliga mygg och dessutom flyger de lågt och attackerar under bältet (runt hälarna).
Bilköer, bilköer, bilköer, bilköer till förbannelse.
Stränderna är uuuuunderbara men fullproppade.
Nä hörrni där oppe i norr!
Njut av den UNDERBARA svenska sommaren med "lagom" värme, grillning, gröna vyer och ljusa nätter.
Jag LOVAR - den svenska sommaren är spettakulär!
Man brukar ju säga att gräset är grönare hos grannen, men efter att ha bott hos grannen ett tag kan jag lugnt säga att det svenska gräset är något i särklass!
Visst lockar värmen och stränderna - men det kanske är lika mycket "semester-livet" som drar - att vara ledig i värmen.
Jag älskar fortfarande sommaren men föredrar nog hösten. När semesterfirarna packar ihop och värmen går ner någon grad. Stränderna ligger så gott som öde och lugnet efter stormen infinner sig (är det åldern?!).
Efter noga övervägande och grundligt analyserande tror jag därför mitt svar är: svensk sommar eller italiensk höst.
Visst var det kul att bygga tunnlar i snön, åka skridskor och skidor men det var värmen, blommorna, frukterna, bären och badandet som gällde.
Häromdagen frågade min kompis mig vilken årstid jag tycker mest om och plötsligt blev jag villrådig!
Hösten tror jag (?!).
Jag chockar mig själv!
Jag - som var år drog på mig en depression under vinterhalvåret.
Jag - som längtade efter sommaren så det värkte i kroppen.
Jag - som sökte värmen på sydligare breddgrader.
Förklaringen är den att i Porto Cesareo där vi bor blir sommaren snudd på hysterisk.
Från vinterns 4000 invånare blir vi helt plötsligt 150 000 svettiga kroppar på sommaren.
Tänk er då de vardagliga sysslorna som att handla mat (parkering!) eller gå på posten (3 timmar!) o.s.v.
Allt detta dessutom med svetten som formligen rinner - för vi har VARMT här.
Gatan där vi bor, som hela året är "vår" gata, invaderas av "the others" och nyfikna näsor sticks in genom grindarna.
Soporna stinker.
Trots myggnät på dörrar och fönster lyckas smådjävlarna ta sig in och t.o.m. under sängens nät. Dagtid inget undantag eftersom det då är fullt av "tigermygg" (ni vet, myggen som har älskarinnor!! he he he). Tigermyggen är giftigare, lurigare, smartare och tystare än vanliga mygg och dessutom flyger de lågt och attackerar under bältet (runt hälarna).
Bilköer, bilköer, bilköer, bilköer till förbannelse.
Stränderna är uuuuunderbara men fullproppade.
Nä hörrni där oppe i norr!
Njut av den UNDERBARA svenska sommaren med "lagom" värme, grillning, gröna vyer och ljusa nätter.
Jag LOVAR - den svenska sommaren är spettakulär!
Man brukar ju säga att gräset är grönare hos grannen, men efter att ha bott hos grannen ett tag kan jag lugnt säga att det svenska gräset är något i särklass!
Visst lockar värmen och stränderna - men det kanske är lika mycket "semester-livet" som drar - att vara ledig i värmen.
Jag älskar fortfarande sommaren men föredrar nog hösten. När semesterfirarna packar ihop och värmen går ner någon grad. Stränderna ligger så gott som öde och lugnet efter stormen infinner sig (är det åldern?!).
Efter noga övervägande och grundligt analyserande tror jag därför mitt svar är: svensk sommar eller italiensk höst.
Ops!
När man tror att "sjukstugan" äntligen tagit slut och barnen är friska - DÅ går Mauro och blir sjuk!
Stackars, stackars krake!!!
(förkylning.....hm)
Jag tror att vi kvinnor inte riktigt kan förstå hur förkylningar attackerar män. Vi har ingen som hellst förståelse för deras enooooorma lidande. Vi ojjar oss för förlossningar och annat larv när de riktiga smärtorna utstås av våra tappra män när de är förkylda!!!
Dessutom lider de i tysssssssssstnad. Inge klag. Sköter sig själva och har inte behov av någon hjälp utifrån.
Dessa vardagshjältar.
SUCK!
Stackars, stackars krake!!!
(förkylning.....hm)
Jag tror att vi kvinnor inte riktigt kan förstå hur förkylningar attackerar män. Vi har ingen som hellst förståelse för deras enooooorma lidande. Vi ojjar oss för förlossningar och annat larv när de riktiga smärtorna utstås av våra tappra män när de är förkylda!!!
Dessutom lider de i tysssssssssstnad. Inge klag. Sköter sig själva och har inte behov av någon hjälp utifrån.
Dessa vardagshjältar.
SUCK!
Principer
Jag är ingen principfast person....tror jag.
Tycker nog att jag kan leva bra utan principer.
Däremot har jag mycket regler och vanor.
I princip sett är det ju samma sak, men jag har ju inte det - ja, principer alltså....tror jag.
Tycker nog att jag kan leva bra utan principer.
Däremot har jag mycket regler och vanor.
I princip sett är det ju samma sak, men jag har ju inte det - ja, principer alltså....tror jag.
Kämparanda och livslust
Vi har alla våra slag att utkämpa.
En del får mer än andra att besegra.
Livet är definitivt INTE rättvist.
Vi måste ta vara på de små glädjeämnena i livet, inte bara de stora.
http://www.alltforforaldrar.se/vimmelmamman// - du har rätt Pernilla
http://musikfroken.blogg.se/
http://annasanatomi.blogspot.com/
Jag är inte inne i någon depression, tvärtom förundras jag ibland över hur lyckligt lottad jag är.
En del får mer än andra att besegra.
Livet är definitivt INTE rättvist.
Vi måste ta vara på de små glädjeämnena i livet, inte bara de stora.
http://www.alltforforaldrar.se/vimmelmamman// - du har rätt Pernilla
http://musikfroken.blogg.se/
http://annasanatomi.blogspot.com/
Jag är inte inne i någon depression, tvärtom förundras jag ibland över hur lyckligt lottad jag är.
Det här med döden
Vad har ni för tankar om döden?
Är det överhuvud taget något ni tänker på?
Har ni någon gång haft en "nära döden-upplevelse"?
Antingen en sådan där "flash" då inom loppet av några sekunder hela livet passerar revy eller en sådan där känsla att den här "knölen" är nog ingen "vanlig knöl".
Personligen fick jag en otäck känsla för ett par år sedan då jag upptäckte en bulle under huden.
"Nu är det klippt!" tänkte jag och blev rejält skraj.
Tid hos specialist bokades omedelbart bums och bullen visade sig vara en körtel som fått lust att svullna.
Men dagarna av ovisshet fick mig att ta mig en funderare.
Jag är inte rädd för döden.
Om jag skulle "trilla av pinn" kan jag ändå vara nöjd med mitt liv.
Jag har haft ett BRA liv med familj, vänner, upplevelser - lite bra, lite dåligt - men summa sumarum har jag varit lyckligt lottad.
Det som skrämmer mig är att lämna mina barn. Jag vill inte att mina små barn ska växa upp utan sin mamma.
Det vore hemskt.
En väninnas bästa kompis dog förra helgen efter 3 års sjukdom.
Hon VILLE INTE DÖ. Hon spjärnade emot in i det sista och bad de nära om hjälp.
Att hjälplöst se på hur en bitter kamp slutar med förlust.
Det måste ha varit gastkramande.
När gamla människor går bort ser jag det inte längre som en tragedi.
Visst, naturligtvis är det en tragedi för de anhöriga - men tyvärr är det ju oundvikligt och det viktiga är ju ändå kvalitèn på livet som varit.
Vad som är en tragedi är när olyckliga människor eller barn dör.
Små barn som inte fått "smaka på" livet eller som fått en bitter smak på livet.
DET är tragedi.
Är det överhuvud taget något ni tänker på?
Har ni någon gång haft en "nära döden-upplevelse"?
Antingen en sådan där "flash" då inom loppet av några sekunder hela livet passerar revy eller en sådan där känsla att den här "knölen" är nog ingen "vanlig knöl".
Personligen fick jag en otäck känsla för ett par år sedan då jag upptäckte en bulle under huden.
"Nu är det klippt!" tänkte jag och blev rejält skraj.
Tid hos specialist bokades omedelbart bums och bullen visade sig vara en körtel som fått lust att svullna.
Men dagarna av ovisshet fick mig att ta mig en funderare.
Jag är inte rädd för döden.
Om jag skulle "trilla av pinn" kan jag ändå vara nöjd med mitt liv.
Jag har haft ett BRA liv med familj, vänner, upplevelser - lite bra, lite dåligt - men summa sumarum har jag varit lyckligt lottad.
Det som skrämmer mig är att lämna mina barn. Jag vill inte att mina små barn ska växa upp utan sin mamma.
Det vore hemskt.
En väninnas bästa kompis dog förra helgen efter 3 års sjukdom.
Hon VILLE INTE DÖ. Hon spjärnade emot in i det sista och bad de nära om hjälp.
Att hjälplöst se på hur en bitter kamp slutar med förlust.
Det måste ha varit gastkramande.
När gamla människor går bort ser jag det inte längre som en tragedi.
Visst, naturligtvis är det en tragedi för de anhöriga - men tyvärr är det ju oundvikligt och det viktiga är ju ändå kvalitèn på livet som varit.
Vad som är en tragedi är när olyckliga människor eller barn dör.
Små barn som inte fått "smaka på" livet eller som fått en bitter smak på livet.
DET är tragedi.
Lätt för dig att säga, som inte har barn
Brukade min syster säga när jag försiktigt (ja, jag är mycket - men inte dåraktig!) framförde mina åsikter om barnuppfostran.
Nu, med facit i hand, kan jag förstå hur hon menade - nu har jag barn.
Jag måste ändå säga att jag i det stora hela har samma utgångspunkt som tidigare.
1. Regler - jag är fullkomligt övertygad om att barn VILL HA / BEHÖVER regler.
(dock, ingen regel utan undantag.....)
Och eftersom jag personligen inte begåvats med gott tålamod, gör jag allt i min väg för att få mina barn så "lydiga" som möjligt! (inte direkt lyckats ännu, men hoppas kan man ju.....)
2. Inte ta strid som jag inte är beredd att vinna - har jag sagt nej ÄR det nej, hur trött eller upptagen jag än är.
(heliga Dr.Phil!)
Sedan finns det vissa andra beteènden som jag tidigare såg snett på och som jag nu inser att jag anammat. Jag minns t.ex. hur min väninna lät sin son sitta på uteplatsen och leka medans han åt och jag tyckte att "Oh, vad odisciplinerat!", men ack ack, nuförtiden skulle Silvia t.o.m. få hoppa hage samtidigt som hon åt - bara hon ÅT SIN MAT!!
Jag har t.o.m. gått så långt att jag sitter redo att hiva in skedar i en hypnotiserad tjej, alltmedans Tom & Jerry jagar varandra med påkar under dunder och brak - vardagsmat!
Typiskt exempel på nr. 2 - jag är INTE redo att "ta striden" ännu.....
Jag har nog blivit lite mer eftergivsam, det kommer nog automatiskt.
Framför mig har jag ju den bästa, klipskaste, lurigaste, sötaste, envisaste och framför allt listigaste tjej i världen.
Det är mitt jobb att förbereda henne för livet, skydda henne för faror och få henne att växa och må bra.
Inte konstigt att det känns som om man tagit sig vatten över huvudet ibland!
Men som min kära Dr.Phil säger " ingen har sagt att det är lätt att vara förälder".
Jag gör så gott jag kan,
ibland blir det bra ibland önskar jag att jag vore bättre
ibland önskar jag att jag hade mer hjälp runt omkring
ibland värker mitt ♥ av kärlek
ibland skulle jag vilja nypas eller slå en tallrik i golvet
ibland inser jag att jag inte räcker till - men vem gör väl det?
Ps. talar här om Silvia eftersom Ivan ännu behöver "uppfostran", bara mjölk & kyssar!!!
Nu, med facit i hand, kan jag förstå hur hon menade - nu har jag barn.
Jag måste ändå säga att jag i det stora hela har samma utgångspunkt som tidigare.
1. Regler - jag är fullkomligt övertygad om att barn VILL HA / BEHÖVER regler.
(dock, ingen regel utan undantag.....)
Och eftersom jag personligen inte begåvats med gott tålamod, gör jag allt i min väg för att få mina barn så "lydiga" som möjligt! (inte direkt lyckats ännu, men hoppas kan man ju.....)
2. Inte ta strid som jag inte är beredd att vinna - har jag sagt nej ÄR det nej, hur trött eller upptagen jag än är.
(heliga Dr.Phil!)
Sedan finns det vissa andra beteènden som jag tidigare såg snett på och som jag nu inser att jag anammat. Jag minns t.ex. hur min väninna lät sin son sitta på uteplatsen och leka medans han åt och jag tyckte att "Oh, vad odisciplinerat!", men ack ack, nuförtiden skulle Silvia t.o.m. få hoppa hage samtidigt som hon åt - bara hon ÅT SIN MAT!!
Jag har t.o.m. gått så långt att jag sitter redo att hiva in skedar i en hypnotiserad tjej, alltmedans Tom & Jerry jagar varandra med påkar under dunder och brak - vardagsmat!
Typiskt exempel på nr. 2 - jag är INTE redo att "ta striden" ännu.....
Jag har nog blivit lite mer eftergivsam, det kommer nog automatiskt.
Framför mig har jag ju den bästa, klipskaste, lurigaste, sötaste, envisaste och framför allt listigaste tjej i världen.
Det är mitt jobb att förbereda henne för livet, skydda henne för faror och få henne att växa och må bra.
Inte konstigt att det känns som om man tagit sig vatten över huvudet ibland!
Men som min kära Dr.Phil säger " ingen har sagt att det är lätt att vara förälder".
Jag gör så gott jag kan,
ibland blir det bra ibland önskar jag att jag vore bättre
ibland önskar jag att jag hade mer hjälp runt omkring
ibland värker mitt ♥ av kärlek
ibland skulle jag vilja nypas eller slå en tallrik i golvet
ibland inser jag att jag inte räcker till - men vem gör väl det?
Ps. talar här om Silvia eftersom Ivan ännu behöver "uppfostran", bara mjölk & kyssar!!!
Otur i turen
Att ha "tur i oturen" är ju önskvärt, men idag hade jag otur i turen.
Eller vad kan man kalla det när man på marknaden(♥) hittar på en superfin byx-dräkt från SportMax (150 kr.!!!!) som är för stor för svärmor och för liten för mig?!
Ivan letar fynd!
Eller vad kan man kalla det när man på marknaden(♥) hittar på en superfin byx-dräkt från SportMax (150 kr.!!!!) som är för stor för svärmor och för liten för mig?!
Ivan letar fynd!Udda är bäst
Okey gott folk, nu kommer lite mer hemmafru-huvudbry.
Efter kändis-funderingarna kommer "udda-funderingarna" eller "linslus-effekt-tankarna".
Har vi inte alla känt ett visst behov av att synas?
Att utmärka oss och inte vara som alla andra.
Ordet lagom har länge haft en negativ stämpel och vi har drivit med husvagnar och Svenssonliv.
Att ha "2 barn, radhus med trädgårdstäppa, Volvo och pudel" har under hela min uppväxt varit framtidens mardröm.
Eller så kanske det hör just ungdomen till, denna längtan efter att utmärka sig och att bryta mot konventionerna. Det kanske är den obligatoriska proceduren för att skapa sig en identitet?
Är livet för kort för att smälta in i mängden?
Joseph Boyes (en artist) sa en gång att "om alla kan vara artist är ingen artist".
D.v.s. att om alla är annorlunda är ju ingen annorlunda på slutänden.....eller?
Ett exempel på detta är Konstackademin i Perugia. När jag studerade där var jag omringad av elever som var udda, men när allt kommer till kritan var jag nog den mest udda med min "vanlighet". Jag hade inga dreadlocks, handvävda väskor och Gällivarehäng och jag rökte inte braj.
Kommer ni ihåg filmen " About a boy" när Hugh köpte ett par ultramoderna gymnastikskor åt pojken - för att likna de övriga grabbarna, smälta in och bli osynlig?
Nu förtiden har jag ingen som hellst rädsla för att vara lagom och normal.
Jag rullar mina köttbullar och njuter av mitt Svensson-liv.
Och dessutom är jag ju udda i min vardaglighet.
-Jag är den blonda, ogifta, okristna utlänningen i byn.
-Hon med alla katter och hundar.
-Hon som klär barnen för skralt.
Och om ni kommer förbi på en aperitivo i sommar kan jag ta emot er på verandan iklädd min kaftan.
Barfota.
Udda?
Vanlig?
Jojomensan.
Efter kändis-funderingarna kommer "udda-funderingarna" eller "linslus-effekt-tankarna".
Har vi inte alla känt ett visst behov av att synas?
Att utmärka oss och inte vara som alla andra.
Ordet lagom har länge haft en negativ stämpel och vi har drivit med husvagnar och Svenssonliv.
Att ha "2 barn, radhus med trädgårdstäppa, Volvo och pudel" har under hela min uppväxt varit framtidens mardröm.
Eller så kanske det hör just ungdomen till, denna längtan efter att utmärka sig och att bryta mot konventionerna. Det kanske är den obligatoriska proceduren för att skapa sig en identitet?
Är livet för kort för att smälta in i mängden?
Joseph Boyes (en artist) sa en gång att "om alla kan vara artist är ingen artist".
D.v.s. att om alla är annorlunda är ju ingen annorlunda på slutänden.....eller?
Ett exempel på detta är Konstackademin i Perugia. När jag studerade där var jag omringad av elever som var udda, men när allt kommer till kritan var jag nog den mest udda med min "vanlighet". Jag hade inga dreadlocks, handvävda väskor och Gällivarehäng och jag rökte inte braj.
Kommer ni ihåg filmen " About a boy" när Hugh köpte ett par ultramoderna gymnastikskor åt pojken - för att likna de övriga grabbarna, smälta in och bli osynlig?
Nu förtiden har jag ingen som hellst rädsla för att vara lagom och normal.
Jag rullar mina köttbullar och njuter av mitt Svensson-liv.
Och dessutom är jag ju udda i min vardaglighet.
-Jag är den blonda, ogifta, okristna utlänningen i byn.
-Hon med alla katter och hundar.
-Hon som klär barnen för skralt.
Och om ni kommer förbi på en aperitivo i sommar kan jag ta emot er på verandan iklädd min kaftan.
Barfota.
Udda?
Vanlig?
Jojomensan.
15 minuter
Är folk lika kändis-kåta (ursäkta) i Sverige som i Italien?
Det verkar som var o varannan människa suktar efter att bli "kändis" här.
Hellst utan någon talang (ja, om man inte räknar skönhet som talang.....)
När TV söker deltagare till "Big brother" köar folk i veckor, utan mat o utan vatten (kanske liiiiite överdrivet men......) sedan, en gång utröstade, nästan kräver de att få en stor filmroll (Woody Allen eller Spielberg, vilket som)
Föddes denna trend samtidigt som media eller var de redan på medeltiden mån om att "synas"?
Andy Warhol sa 1968 "In the future, everyone will be world-famous for 15 minutes." Hade han rätt? Var det då det började? 1968?
Varför?!Det som är så trevlig att vara "normal". Okey okey då, jag medger väl att när jag var yngre trodde jag att det var drömmen att vara "kändis". Jag ville vara snygg, rik och känd (vad hände?!?!). Nu är jag glad om jag är "välvårdad", "ofattig" och frisk.
Dessutom ser vi ju resultaten av kändisskapet på löpsedlarna var dag. Winona som snattar, Brittan som skalperar sig, Heath som tar mediciner, Sharon som vill plastikoperera barn, Madonna som visar "tant-muttan" för att sälja väskor, Downey Jr som skickar sin son (9 år) att köpa knark, prins Charles som vill vara en tampong (ja det kanske vore bättre än att vara prins Charles.....), Brigitte Nielsen, Ivana Trumph o.s.v. o.s.v. o.s.v.
Igen......varför?! Är det pengarna, respekten, makten eller bara det faktum "att bli ihågkommen" - odödligheten?
Ge mig ett exempel på en lycklig kändis (ja kanske Brad & Angelina då....)
Dessa funderingar snurrar i huvudet på en rar liten hemmafru.
Det verkar som var o varannan människa suktar efter att bli "kändis" här.
Hellst utan någon talang (ja, om man inte räknar skönhet som talang.....)
När TV söker deltagare till "Big brother" köar folk i veckor, utan mat o utan vatten (kanske liiiiite överdrivet men......) sedan, en gång utröstade, nästan kräver de att få en stor filmroll (Woody Allen eller Spielberg, vilket som)
Föddes denna trend samtidigt som media eller var de redan på medeltiden mån om att "synas"?
Andy Warhol sa 1968 "In the future, everyone will be world-famous for 15 minutes." Hade han rätt? Var det då det började? 1968?
Varför?!Det som är så trevlig att vara "normal". Okey okey då, jag medger väl att när jag var yngre trodde jag att det var drömmen att vara "kändis". Jag ville vara snygg, rik och känd (vad hände?!?!). Nu är jag glad om jag är "välvårdad", "ofattig" och frisk.
Dessutom ser vi ju resultaten av kändisskapet på löpsedlarna var dag. Winona som snattar, Brittan som skalperar sig, Heath som tar mediciner, Sharon som vill plastikoperera barn, Madonna som visar "tant-muttan" för att sälja väskor, Downey Jr som skickar sin son (9 år) att köpa knark, prins Charles som vill vara en tampong (ja det kanske vore bättre än att vara prins Charles.....), Brigitte Nielsen, Ivana Trumph o.s.v. o.s.v. o.s.v.
Igen......varför?! Är det pengarna, respekten, makten eller bara det faktum "att bli ihågkommen" - odödligheten?
Ge mig ett exempel på en lycklig kändis (ja kanske Brad & Angelina då....)
Dessa funderingar snurrar i huvudet på en rar liten hemmafru.
Godis
Så är det söndag igen.
Lunch hos svärföräldrarna.
Det är nog som hos de flesta svärföräldrar - ibland hur trevligt som hellst, ibland en pina.
Tänk hur många människor man får "på köpet" när man väljer sin livspartner, svärföräldrar, kompisar, släktingar och bekanta. Ibland har man tur och "får" hyggligt folk omkring sig och ibland slinker riktiga rötägg med. SUCK!
Dessutom har jag upptäckt (jag har blivit gammal och vis....) att vissa pärlor med åren blir svin! DUBBELSUCK!
Sedan kan ju förstås vissa personer visa sig vara oslipade diamanter som man med tiden "upptäcker". HMMM.......
Man kan säga att det är som att få en påse lösgodis i present - vissa gottebitar är så där uuuurgo'a och försvinnande smaskiga, andra halkar längre och längre ner i påsen.
Men på slutänden äter man ju dem också.
Och ibland...... får man nya favoriter!
Lunch hos svärföräldrarna.
Det är nog som hos de flesta svärföräldrar - ibland hur trevligt som hellst, ibland en pina.
Tänk hur många människor man får "på köpet" när man väljer sin livspartner, svärföräldrar, kompisar, släktingar och bekanta. Ibland har man tur och "får" hyggligt folk omkring sig och ibland slinker riktiga rötägg med. SUCK!
Dessutom har jag upptäckt (jag har blivit gammal och vis....) att vissa pärlor med åren blir svin! DUBBELSUCK!
Sedan kan ju förstås vissa personer visa sig vara oslipade diamanter som man med tiden "upptäcker". HMMM.......
Man kan säga att det är som att få en påse lösgodis i present - vissa gottebitar är så där uuuurgo'a och försvinnande smaskiga, andra halkar längre och längre ner i påsen.
Men på slutänden äter man ju dem också.
Och ibland...... får man nya favoriter!
Hey Winthorpe!!!!
Till er alla som inte "kommenterar".
;)
;)
Typiskt svensk
Min väninna Wenche påstår att det är typiskt svenskt för svenskar som bor utomlands att säga "jag är typiskt osvensk".
D.v.s. är det typiskt att vara otypisk på nå' vänster.....
Min typiskt osvenska lunch igår.
D.v.s. är det typiskt att vara otypisk på nå' vänster.....
Min typiskt osvenska lunch igår.
Skulle vilja kunna
Okey, här kommer en ny lista.
En "skulle vilja kunna" - lista!
Allvarligt talat tror jag nog att folk struntar ganska rejält i vad jag "borde" och "skulle vilja kunna", men det kanske kan funka som idèkläckare. Vad skulle ni vilja kunna?
En "skulle vilja kunna" - lista!
Allvarligt talat tror jag nog att folk struntar ganska rejält i vad jag "borde" och "skulle vilja kunna", men det kanske kan funka som idèkläckare. Vad skulle ni vilja kunna?
- sjunga
- dansa
- rida
- slå en spagatanvolt (hur man nu skriver det?!)
- prata franska, tyska och spanska
- mer om datorer
- segla
- vindsurfa
- sköta växter så dom inte vissnar
- förstå mig på teknologi
- resa till Sverige oftare
Borde
Tänk vad många "borden" vi har i våra liv.
Dels våra egna men även vissa från vår omgivning.
Jag borde:
Ordet "borde" finns inte med i Wikipedia (är det någon som har lust....?)
Dels våra egna men även vissa från vår omgivning.
Jag borde:
- städa mer (Mauro, svärmor)
- pensionsspara
- motinera mer (Mauro)
- blogga mera
- sköta om min hy, mina naglar, mitt hår (Jenny)
- måla mer tavlor (mamma, syrran, vissa vänner)
- kela mer med Pepe (Pepe)
- ringa min mormor oftare
- hälsa på Mauros morföräldrar oftare
- spendera mindre pengar (Mauro)
- ha mera tålamod
- prata mer svenska med Silvia (Wenche)
- variera min matlagning
Ordet "borde" finns inte med i Wikipedia (är det någon som har lust....?)
Frågor utan svar...
Kärleksproblems
Häromdagen hade jag besök av en väninna med kärleksproblems.
Hon lättade sitt hjärta, vände och vred på situationen, snyftade, var stursk, var vekling om vartannat.
Jag tackar gudarna för att jag lever förhållandevis harmoniskt med min käre Mauro nuförtiden - det uppstår onekligen vissa "flashbacks" ur våran gemensamma historia.
Efter år av "lära känna varandra", språkproblem (förutom att karl'n pratar ett oförståerligt, främmande språk, talar han ju dessutom italienska.......), "avståndsboende", familjebråk och många andra problem, stora som små, lever vi just nu en relativt lugn period.
Det förtjänar vi (särskilt jag!).
Denna kära väninna lever sedan ett år tillbaka ett "passionerat" kärleksförhållande med en nära vän till Mauro och mig. (Och där fick jag lära mig något nytt - en person som "som kompis" är lugn och sansad, är "som pojkvän" hetlevrad och temperamentsfull!)
Jag tror i och för sig att hon tog fel på passion och "hysteri" i början och att hon nu är så pass involverad att hon inte kan se klart.
Stora "passionerade", aggressiva, otrevliga bråk som varvas med fredsmäkling, presenter, kärleksbrev och förlåt, förlåt, förlåt.
SUCK!
Jag har väl blivit hårdhudad med åren, men jag tycker ända att det verkar så enkelt. Det räcker ju med dessa 2 små frågor till sig själv.
Varför envisas om man inte kommer överrens? Om man inte lyckas lösa konflikterna.
Men, Dr. Phil (my love!), säger ju alltid att "man inte gör någonting som man inte får ut någonting av".
Man kan ju inte annat än undra........
Jahaja, där sitter jag då med min väninna och ska försöka ge goda råd-?!?!?!
Nästa gång ska jag nog föreslå att hon singlar slant om saken......
Hon lättade sitt hjärta, vände och vred på situationen, snyftade, var stursk, var vekling om vartannat.
Jag tackar gudarna för att jag lever förhållandevis harmoniskt med min käre Mauro nuförtiden - det uppstår onekligen vissa "flashbacks" ur våran gemensamma historia.
Efter år av "lära känna varandra", språkproblem (förutom att karl'n pratar ett oförståerligt, främmande språk, talar han ju dessutom italienska.......), "avståndsboende", familjebråk och många andra problem, stora som små, lever vi just nu en relativt lugn period.
Det förtjänar vi (särskilt jag!).
Denna kära väninna lever sedan ett år tillbaka ett "passionerat" kärleksförhållande med en nära vän till Mauro och mig. (Och där fick jag lära mig något nytt - en person som "som kompis" är lugn och sansad, är "som pojkvän" hetlevrad och temperamentsfull!)
Jag tror i och för sig att hon tog fel på passion och "hysteri" i början och att hon nu är så pass involverad att hon inte kan se klart.
Stora "passionerade", aggressiva, otrevliga bråk som varvas med fredsmäkling, presenter, kärleksbrev och förlåt, förlåt, förlåt.
SUCK!
Jag har väl blivit hårdhudad med åren, men jag tycker ända att det verkar så enkelt. Det räcker ju med dessa 2 små frågor till sig själv.
- Vill jag leva i ett sådant här förhållande?
- Om inte - kommer han/hon gå mig till mötes för att verkligen lösa situationen? (om inte, gå tillbaka till fråga nr.1!)
Varför envisas om man inte kommer överrens? Om man inte lyckas lösa konflikterna.
Men, Dr. Phil (my love!), säger ju alltid att "man inte gör någonting som man inte får ut någonting av".
Man kan ju inte annat än undra........
- Vill vissa människor leva i ett "drama"? Är de rädda for att vara normala/banala?
- Vill de leva i centrum och söker uppmärksamhet av sina vänner?
- Är det vissa kvinnors "kall" att "ändra" på ohyfsade karlar?
- Blir rädslan for att leva ensam såpass påtaglig att man sopar även stora oenigheterbråk under mattan?
- Är det svårare att "ge upp" ett dåligt förhållande när man är över 30? Börjar man bli rädd att förbli ensam? Utan familj?
Jahaja, där sitter jag då med min väninna och ska försöka ge goda råd-?!?!?!
Nästa gång ska jag nog föreslå att hon singlar slant om saken......
Att ta beslut
For 4 år sedan läste jag Allen Carrs bok "Äntligen icke-rökare".
Det är en suverän bok om vad som ligger bakom behovet av att röka.
Jag drog ut 4 månader på läsandet av boken, lät varje kapitel smälta in i mitt medvetande, låååååångsamt.
Vid sista sidan tog jag ( som Allen rekomenderar ), min sista ciggis, och sedan dess har jag:
För när allt kommer till kritan är det ju det det handlar om.
Nu när nyår närmar sig är vi allesammans mycket benägna att ta olika beslut, de s.k. nyårslöftena. Finns det någon som någongång hållit en nyårslöfte? hmmmm....tveksam.
Det som oftast sätter käppar i hjulen för oss är de av Dr. Phil kallade omedelbara belöningarna (i Bibeln heter de visst frestelser!). De lyckas oftast "hypnotisera" oss och få oss att totalt glömma det ursprungliga "beslutet".
Hur ska man göra då?
Ja, jag tror inte att det finns någon "genväg" - man måste nog bara ta ett beslut och sedan vara beredd på att det inte alltid kommer vara lätt, men att man tog beslutet av en anledning.
Varför är vi så fixerade vid det som är lätt egentligen? Vad ger det "lätta" for utdelning?
Vad är väl en blondin på krogen mot en kärleksfull, småfet, pannkaksstekande hustru hemma i köket?!
Vad är väl en smörgåstårtebit mot en sommar utan bilringar?!
Vad är väl ett par nya skor till helgen mot en sparad slant på banken ?!
Ta er en funderare på den ni!
Ibland hor jag folk säga (inklusive mig själv...) "det är inte så lätt!".
Det är nog dags att vi tar oss i kragen och inser att livet inte är lätt - men fantastiskt andå!
Det är en suverän bok om vad som ligger bakom behovet av att röka.
Jag drog ut 4 månader på läsandet av boken, lät varje kapitel smälta in i mitt medvetande, låååååångsamt.
Vid sista sidan tog jag ( som Allen rekomenderar ), min sista ciggis, och sedan dess har jag:
- inte rökt.
- inte varit röksugen
- inte ångrat mig en sekund.
För när allt kommer till kritan är det ju det det handlar om.
Nu när nyår närmar sig är vi allesammans mycket benägna att ta olika beslut, de s.k. nyårslöftena. Finns det någon som någongång hållit en nyårslöfte? hmmmm....tveksam.
Det som oftast sätter käppar i hjulen för oss är de av Dr. Phil kallade omedelbara belöningarna (i Bibeln heter de visst frestelser!). De lyckas oftast "hypnotisera" oss och få oss att totalt glömma det ursprungliga "beslutet".
Hur ska man göra då?
Ja, jag tror inte att det finns någon "genväg" - man måste nog bara ta ett beslut och sedan vara beredd på att det inte alltid kommer vara lätt, men att man tog beslutet av en anledning.
Varför är vi så fixerade vid det som är lätt egentligen? Vad ger det "lätta" for utdelning?
Vad är väl en blondin på krogen mot en kärleksfull, småfet, pannkaksstekande hustru hemma i köket?!
Vad är väl en smörgåstårtebit mot en sommar utan bilringar?!
Vad är väl ett par nya skor till helgen mot en sparad slant på banken ?!
Ta er en funderare på den ni!
Ibland hor jag folk säga (inklusive mig själv...) "det är inte så lätt!".
Det är nog dags att vi tar oss i kragen och inser att livet inte är lätt - men fantastiskt andå!
Drömfångare
Jag har en period av drömmar.
Jag drömmer vilt och frenetiskt var gång jag lägger huvudet på kudden, och ska sanningen fram så blir det ofta eftersom jag även är inne i en period av trötthet.
Varje morgon vaknar jag med olika känslor efter mina äventyr, och under dagen återkommer dom. Poppar upp som små minnen av upplevelser.
Jag älskar att drömma.
Det är som att leva ett parallellt liv. Ett hemligt, knasigt, oförutsägbart liv som bara är mitt, som jag inte behöver dela med andra.
Jag behöver inte förklara mig eller be om ursäkt.
Inte skämmas.
Det är intressant att fundera ut varifrån drömmarna kommer. Länka ihop tankarna.
Om jag drömt om en speciell person kan jag tex. komma på att jag dagen innan hört en låt som var poppis just den perioden av mitt liv då denna person var närvarande.
Sedan har mitt stora, ljuvliga undermedvetna elaborerat intrycken och presenterat dom i dröm-form.
Jag tror inte på dröm-tydning. Att "tappa håret " betyder "pengar" och sån't.
Nej, jag tror bara att det är "otänkta" tankar som flyter upp och virvlas in i olika helknasiga sammanhang utan grundstory.
Det är underbart. Det är häftigt. Det är drömskt.
Jag drömmer vilt och frenetiskt var gång jag lägger huvudet på kudden, och ska sanningen fram så blir det ofta eftersom jag även är inne i en period av trötthet.
Varje morgon vaknar jag med olika känslor efter mina äventyr, och under dagen återkommer dom. Poppar upp som små minnen av upplevelser.
Jag älskar att drömma.
Det är som att leva ett parallellt liv. Ett hemligt, knasigt, oförutsägbart liv som bara är mitt, som jag inte behöver dela med andra.
Jag behöver inte förklara mig eller be om ursäkt.
Inte skämmas.
Det är intressant att fundera ut varifrån drömmarna kommer. Länka ihop tankarna.
Om jag drömt om en speciell person kan jag tex. komma på att jag dagen innan hört en låt som var poppis just den perioden av mitt liv då denna person var närvarande.
Sedan har mitt stora, ljuvliga undermedvetna elaborerat intrycken och presenterat dom i dröm-form.
Jag tror inte på dröm-tydning. Att "tappa håret " betyder "pengar" och sån't.
Nej, jag tror bara att det är "otänkta" tankar som flyter upp och virvlas in i olika helknasiga sammanhang utan grundstory.
Det är underbart. Det är häftigt. Det är drömskt.
Lycka
Vad är egentligen lycka?
Vad är det som gör oss lyckliga?
Jag tror att många av oss kopplar ihop lycka med skönhet och rikedom.
Personligen tror jag inte att det stämmer.
För några år sedan gjordes en undersökning och man kom fram till att de "lyckligast mäniskorna i världen" bodde i ett fattigt land i Afrika.
Hur kan det komma sig?
De kanske är väldigt vackra men de är INTE särskilt rika.
Och vore det sant så skulle väl "det vackra folket" i speciellt Hollywood vara extremt lyckliga. Så verkar ju fallet inte vara, se bara Britney och gänget.
Jag tror att lyckan finns inom oss. Vi "bestämmer " oss för att vara lyckliga.
Olyckor och svårigheter kan ju tyvärr drabba alla - lycklig som olycklig.
Det återstår att se hur man bemöter problemen.
Dessutom tror jag att det är viktigt att förstå skillnaden på lycklig och glad.
Att köpa ett par nya skor kan göra dig glad / att känna dig vacker kan göra dig glad / att vinna på lotteriet kan göra dig glad, men jag tror inte att något av dessa tre exempel kan göra dig lycklig.
För mig är lycka att kunna lita på mig själv.
Jag gör mitt bästa i de situationer som kan uppstå.
Som alla andra har jag upplevt svårigheter och problem i mitt liv, dessa har gett mig lite skinn på näsan.
Däremot är jag inte alltid glad.
Jösses vad jag kan vara sur och ilsk!
Och.........en ny väska kan göra mig MYCKET, MYCKET glad.
Vad är det som gör oss lyckliga?
Jag tror att många av oss kopplar ihop lycka med skönhet och rikedom.
Personligen tror jag inte att det stämmer.
För några år sedan gjordes en undersökning och man kom fram till att de "lyckligast mäniskorna i världen" bodde i ett fattigt land i Afrika.
Hur kan det komma sig?
De kanske är väldigt vackra men de är INTE särskilt rika.
Och vore det sant så skulle väl "det vackra folket" i speciellt Hollywood vara extremt lyckliga. Så verkar ju fallet inte vara, se bara Britney och gänget.
Jag tror att lyckan finns inom oss. Vi "bestämmer " oss för att vara lyckliga.
Olyckor och svårigheter kan ju tyvärr drabba alla - lycklig som olycklig.
Det återstår att se hur man bemöter problemen.
Dessutom tror jag att det är viktigt att förstå skillnaden på lycklig och glad.
Att köpa ett par nya skor kan göra dig glad / att känna dig vacker kan göra dig glad / att vinna på lotteriet kan göra dig glad, men jag tror inte att något av dessa tre exempel kan göra dig lycklig.
För mig är lycka att kunna lita på mig själv.
Jag gör mitt bästa i de situationer som kan uppstå.
Som alla andra har jag upplevt svårigheter och problem i mitt liv, dessa har gett mig lite skinn på näsan.
Däremot är jag inte alltid glad.
Jösses vad jag kan vara sur och ilsk!
Och.........en ny väska kan göra mig MYCKET, MYCKET glad.
Hmmm......
"Buy the best, and you'll only cry once".
Engelskt talesätt
Engelskt talesätt
