silvia

Okey gott folk, nu kommer lite mer hemmafru-huvudbry.
Efter kändis-funderingarna kommer "udda-funderingarna" eller "linslus-effekt-tankarna".

Har vi inte alla känt ett visst behov av att synas?
Att utmärka oss och inte vara som alla andra.
Ordet lagom har länge haft en negativ stämpel och vi har drivit med husvagnar och Svenssonliv.
Att ha "2 barn, radhus med trädgårdstäppa, Volvo och pudel" har under hela min uppväxt varit framtidens mardröm.
Eller så kanske det hör just ungdomen till, denna längtan efter att utmärka sig och att bryta mot konventionerna. Det kanske är den obligatoriska proceduren för att skapa sig en identitet?
Är livet för kort för att smälta in i mängden?

Joseph Boyes (en artist) sa en gång att "om alla kan vara artist är ingen artist".
D.v.s. att om alla är annorlunda är ju ingen annorlunda på slutänden.....eller?
Ett exempel på detta är Konstackademin i Perugia. När jag studerade där var jag omringad av elever som var udda, men när allt kommer till kritan var jag nog den mest udda med min "vanlighet". Jag hade inga dreadlocks, handvävda väskor och Gällivarehäng och jag rökte inte braj.

Kommer ni ihåg filmen " About a boy" när Hugh köpte ett par ultramoderna gymnastikskor åt pojken - för att likna de övriga grabbarna, smälta in och bli osynlig?

Nu förtiden har jag ingen som hellst rädsla för att vara lagom och normal.
Jag rullar mina köttbullar och njuter av mitt Svensson-liv.
Och dessutom är jag ju udda i min vardaglighet.
-Jag är den blonda, ogifta, okristna utlänningen i byn.
-Hon med alla katter och hundar.
-Hon som klär barnen för skralt.

Och om ni kommer förbi på en aperitivo i sommar kan jag ta emot er på verandan iklädd min kaftan.
Barfota.
Udda?
Vanlig?
Jojomensan.