Lätt för dig att säga, som inte har barn
Nu, med facit i hand, kan jag förstå hur hon menade - nu har jag barn.
Jag måste ändå säga att jag i det stora hela har samma utgångspunkt som tidigare.
1. Regler - jag är fullkomligt övertygad om att barn VILL HA / BEHÖVER regler.
(dock, ingen regel utan undantag.....)
Och eftersom jag personligen inte begåvats med gott tålamod, gör jag allt i min väg för att få mina barn så "lydiga" som möjligt! (inte direkt lyckats ännu, men hoppas kan man ju.....)
2. Inte ta strid som jag inte är beredd att vinna - har jag sagt nej ÄR det nej, hur trött eller upptagen jag än är.
(heliga Dr.Phil!)
Sedan finns det vissa andra beteènden som jag tidigare såg snett på och som jag nu inser att jag anammat. Jag minns t.ex. hur min väninna lät sin son sitta på uteplatsen och leka medans han åt och jag tyckte att "Oh, vad odisciplinerat!", men ack ack, nuförtiden skulle Silvia t.o.m. få hoppa hage samtidigt som hon åt - bara hon ÅT SIN MAT!!
Jag har t.o.m. gått så långt att jag sitter redo att hiva in skedar i en hypnotiserad tjej, alltmedans Tom & Jerry jagar varandra med påkar under dunder och brak - vardagsmat!
Typiskt exempel på nr. 2 - jag är INTE redo att "ta striden" ännu.....
Jag har nog blivit lite mer eftergivsam, det kommer nog automatiskt.
Framför mig har jag ju den bästa, klipskaste, lurigaste, sötaste, envisaste och framför allt listigaste tjej i världen.
Det är mitt jobb att förbereda henne för livet, skydda henne för faror och få henne att växa och må bra.
Inte konstigt att det känns som om man tagit sig vatten över huvudet ibland!
Men som min kära Dr.Phil säger " ingen har sagt att det är lätt att vara förälder".
Jag gör så gott jag kan,
ibland blir det bra ibland önskar jag att jag vore bättre
ibland önskar jag att jag hade mer hjälp runt omkring
ibland värker mitt ♥ av kärlek
ibland skulle jag vilja nypas eller slå en tallrik i golvet
ibland inser jag att jag inte räcker till - men vem gör väl det?
Ps. talar här om Silvia eftersom Ivan ännu behöver "uppfostran", bara mjölk & kyssar!!!
min syrra som oxå har två barn i samma ålder som silvia å ivan känner sig oxå misslyckad ibland. enligt mina ögon är hon världens bästa morsa men samtidigt kan jag ju förstå (av det ni båda skrivet/berättat) att det är tufft att ha allas ögon på en. speciellt när det är TVÅ barn som drar i en. vill det, vill inte det... pheuw. jag brukar bli trött bara genom att vara med mina syskonbarn i mer än 3 h. energin bara försvinner. jag måste prisa er båda två. för jag tror er rädsla för att inte räcka till m.fl. tror jag (den som inte har barn^^) är det som gör att ni är extra försiktig men hur ni uppfostrar era barn. för jag vet att när en mamma alldeles är för säker på att det hon är rätt å inte ens orkar förklara varför hon gör som hon gör då förstörs en viktig relation.
ja det är på något sätt mycket lättare att uppfostra andras barn än sina egna.
Man lär så länge man lever.... Alla barn/ vuxna är olika. Kram Sis
