Det här med döden
Vad har ni för tankar om döden?
Är det överhuvud taget något ni tänker på?
Har ni någon gång haft en "nära döden-upplevelse"?
Antingen en sådan där "flash" då inom loppet av några sekunder hela livet passerar revy eller en sådan där känsla att den här "knölen" är nog ingen "vanlig knöl".
Personligen fick jag en otäck känsla för ett par år sedan då jag upptäckte en bulle under huden.
"Nu är det klippt!" tänkte jag och blev rejält skraj.
Tid hos specialist bokades omedelbart bums och bullen visade sig vara en körtel som fått lust att svullna.
Men dagarna av ovisshet fick mig att ta mig en funderare.
Jag är inte rädd för döden.
Om jag skulle "trilla av pinn" kan jag ändå vara nöjd med mitt liv.
Jag har haft ett BRA liv med familj, vänner, upplevelser - lite bra, lite dåligt - men summa sumarum har jag varit lyckligt lottad.
Det som skrämmer mig är att lämna mina barn. Jag vill inte att mina små barn ska växa upp utan sin mamma.
Det vore hemskt.
En väninnas bästa kompis dog förra helgen efter 3 års sjukdom.
Hon VILLE INTE DÖ. Hon spjärnade emot in i det sista och bad de nära om hjälp.
Att hjälplöst se på hur en bitter kamp slutar med förlust.
Det måste ha varit gastkramande.
När gamla människor går bort ser jag det inte längre som en tragedi.
Visst, naturligtvis är det en tragedi för de anhöriga - men tyvärr är det ju oundvikligt och det viktiga är ju ändå kvalitèn på livet som varit.
Vad som är en tragedi är när olyckliga människor eller barn dör.
Små barn som inte fått "smaka på" livet eller som fått en bitter smak på livet.
DET är tragedi.
Är det överhuvud taget något ni tänker på?
Har ni någon gång haft en "nära döden-upplevelse"?
Antingen en sådan där "flash" då inom loppet av några sekunder hela livet passerar revy eller en sådan där känsla att den här "knölen" är nog ingen "vanlig knöl".
Personligen fick jag en otäck känsla för ett par år sedan då jag upptäckte en bulle under huden.
"Nu är det klippt!" tänkte jag och blev rejält skraj.
Tid hos specialist bokades omedelbart bums och bullen visade sig vara en körtel som fått lust att svullna.
Men dagarna av ovisshet fick mig att ta mig en funderare.
Jag är inte rädd för döden.
Om jag skulle "trilla av pinn" kan jag ändå vara nöjd med mitt liv.
Jag har haft ett BRA liv med familj, vänner, upplevelser - lite bra, lite dåligt - men summa sumarum har jag varit lyckligt lottad.
Det som skrämmer mig är att lämna mina barn. Jag vill inte att mina små barn ska växa upp utan sin mamma.
Det vore hemskt.
En väninnas bästa kompis dog förra helgen efter 3 års sjukdom.
Hon VILLE INTE DÖ. Hon spjärnade emot in i det sista och bad de nära om hjälp.
Att hjälplöst se på hur en bitter kamp slutar med förlust.
Det måste ha varit gastkramande.
När gamla människor går bort ser jag det inte längre som en tragedi.
Visst, naturligtvis är det en tragedi för de anhöriga - men tyvärr är det ju oundvikligt och det viktiga är ju ändå kvalitèn på livet som varit.
Vad som är en tragedi är när olyckliga människor eller barn dör.
Små barn som inte fått "smaka på" livet eller som fått en bitter smak på livet.
DET är tragedi.
Kommentarer
Postat av: pernilla
Jag har nog sagt det till dig förut men en mycket bra, välskriven blogg där man får följa en mammas funderingar kring just döden är vimmelmamman. Sök på google, du hittar henne direkt. Hon är förövrigt en gammal örebrotjej och kompis med både Tessan och Anna. Kram /P
Postat av: Isa
Jag tänker inte så ofta på döden, men har en enorm skräck för att dö ifrån mina små barn. Har aldrig haft en nära-döden-upplevelse eller varit så sjuk att jag varit nära att dö, tack och lov.
Men jag kan förstå din känsla innan du visste om knölen var farlig eller inte. Jag hade uppskattat varenda sekund, varje steg, tid med familjen. Hur är det, kan man hålla kvar den känslan efter att dödshotet "hävts" eller återgår det snabbt till det vanliga igen?
Kram!
Trackback
