silvia

Hormoner är några riktigt små, riktigt elaka rackare som susar runt innuti min kropp och retas med mig.
Först har vi de s.k. humör-hormonerna. De är riktigt omväxlande hormoner som får mig att börja gråta vid de mest olämpliga tillfällen. Skratta/gråta/fundera/gråta/gräla/skrika/skratta/gasta/tjura/tjuta och grina lite till.
Sedan har vi även de små rara "relaxin-hormonerna" som "luckrar upp" bäckenbenets ligament (har ingen berättat för dom att jag inte vill bli uppluckrad i 3:e månaden?!?!) och förbereder utfarten för Ivan (OM 7 MÅNADER!!!!!).
Detta gör att jag har ont - och jag är inte så förtjust i smärta om jag ska vara helt ärlig.

Okey, till denna "tårtsmet" tillför vi sedan att karln i huset har en tuff period på jobbet och inte någon som hellst förståelse med mina åkommor - vilket gör mig ledsen/förbannad/besviken/tjurig/arg/grinig/sur/putt.

Dessutom har vi kommit fram till att jag inte kan ta min årliga tripp till Sverige i sommar p.g.a. husbygget. Detta är SURT!
Husbygget kommer att nå sin kulmen i juni-juli och i agusti kommer jag vara för "tjock" for att resa (dessutom kommer jag väl knappt kunna gå tack vara mina vänner - relaxin-hormonerna!)

Jag känner mig ensam och MYCKET stackars. Mamsen åkte hem igår så "ensam-känslan" är befogad.

Jag vet att jag inte varit någon bra bloggare på sistone, men jag ber er....skriv några snälla/rara/uppmuntrande/vänliga rader till mig så kanske jag inte tillverkar en bomb i garaget!