Barndom
Jag hade vad man kallar en "lycklig barndom", ja den skulle nog kunna vara tagen från en Astrid Lindgren-bok.
Då kommer ju funderingarna - vad var det som gjorde min barndom så bra?
Ja förutom det faktum att jag var hel och ren, hade två superbra föräldrar (fast de var så unga!), tak över huvudet, hälsa och mat på bordet.
Jag tror grundstenen var tryggheten.
Det hände inte så många otäckheter runt omkring och det mest otäcka i min omedelbara närhet var att grannpojkens storebror (dessutom utflyttad) eventuellt var alkoholist.
Denna trygghet gav oss en otrolig frihet.
Vi (vi=syrran & jag) kom och gick som vi ville, vi rörde oss fritt i byn (Striberg: en gammal gruvby omgärdad av skog och sjöar mitt i Bergslagen) - cyckel på sommaren och spark på vintern. Det fanns inga mobiltelefoner men vi åkte hem mer eller mindre när vi var hungriga - och vad jag minns funkade det toppen.
Vi hjälpte till i stallet, plockade blombuketter stora som höbalar, åkte pulka i "skogsbacken", lekte "smygleken" med kvarterets övriga barn, sov över hos varandra, gick på simskolan i närmsta sjö, åkte krosscyckel i skogen, byggde kojor, mimade till ABBA, åkte skridskor, lekte med barbie och dockor, skötte (hmm...) våra kaniner, tittade på "Fame" på TV, ritade, skrev och tyckte att det var allmänt jättekul att lära sig nya saker.
När vi blev lite större läste vi "Fem-böckerna" av Enid Blyton och letade äventyr i minsta vrå, köpte "Starlet" och "Mitt livs novell" i Högbergs lanthandel och drömde om att pussa Frankie eller Micke
(det var de snyyyggaste killarna i Striberg det!).
Mamma fanns alltid till hands, lugn och trygg och världens bästa. Pappa som ofta var borta mycket på jobb, var alltid leksugen när han kom hem.
Jag inser att min fria bardom inte går att repetera i dagsläget.
Tyvärr.
Nyhetsspalterna är fulla av otäckheter och många av dem är med barn inblandade.
Barn som bara ville leka, plocka blommor, drömma om en framtid - långt, långt där framme och somna in på kvällen lyckligt vetande att mamma och pappa finns där och att morgondagen lovar nya spännande äventyr. Barn.
Jag måste försöka (på alla sätt och vis!) att låta Silvia och Ivan/Anna växa upp utan att känna av den oro jag känner. Vaka över dem i tystnad. Obemärkt kontroll.
Inte gråta över spilld mjölk och inse att "våran" frihet var en lyxprodukt, ta lärdom av den och försöka förmedla det positiva.
Usch, det låter som en hemskt värld vi lever i när du skriver så... men jag antar att du har rätt. Du som är mer världvan och det och dessutom är mamma. Men dina ord får världen att kännas så hemskt, så hemskt. :( *snyftar*
(psstt, är väldigt känslig nu. time of the month)
Jag känner igen mycket av din barndom i min barndom. Och visst, på många sätt kan man känna att världen då var mer oskyldig på ngt vis, men samtidigt tror jag också att man idag får så mycket mer information av vad som händer eller kan hända, och därför är mer upplyst. Internet gör ju sitt på både gott och ont, det har blivit ett offentligt forum för alla och man har blivit så medveten både som barn och vuxen. Även jag i min ungdom råkade ut för några obehagliga saker som jag idag kan tänka på att jag absolut inte skulle vilja att min dotter råkade ut för... skillnaden var att då blev man inte lika informerad utan levde kanske lite mer naivt. Sen beror det säkert också var i världen man har vuxit upp :-) Man vill ju skydda sina barn mot allt men det är omöjligt förstås, men man kan iaf prata mycket om risker och vad de ska tänka på... speciellt när de som mina börjar bli tonåringar och de börjar skapa sina egna liv :-)
Shine: nej, jag tror inte att varlden ar hemsk - bara annorlunda nufortiden och jag maste lara mig att anpassa mig sjalv for att Silvia ska kanna sig trygg. Varldsvan?! Ha ha ha! Jo jag tackar jag, det later ju kackt!
Gioia: Jag tror den STORA skillnaden pa min barndom och mina barns barndom ar en geografisk fraga. I Striberg VAR det verkligen lugnt och tryggt och bilarna korde i 50 km./h. har i Porto Cesareo finns det trasigt glas i varje buske, vildhundar(som tyvarr p.g.a. daliga erfarenheter) "kan" vara aggressiva, knarksprutor pa sandstranden och bilarna kor i ca. 200 km./h. Det finns inga trottoarer (att tala om) eller cyckelvagar, daligt med lekparker och ovriga parker. Det ar nog mest DET jag maste anpassa mig till - bast det gar.
Jag undrar om inte skillnaden ligger i att vi är vuxna nu och ser världen på ett annorlunda vis.Jag tror att våra föräldrar också hade saker att oroa sig för som inte vi märkte eftersom vi var så små.TV och internet gör ju att vi ser så mycket mer elände än man gjorde förr,men det hände ju massor då också. Tryggheten för våra barn är ju att vi finns där och tar hand om dom.Mina barn som nästan är vuxna säger till mig att dom har haft en så trygg och bra barndom ,men jag tycker att det har varit kaos och oro hela tiden.Så kommer säkert dina barn också att tycka när dom blir stora. Ha det så gott i stora världen. Kram Maria
Jag känner igen så mycket av det du beskrvier. Jag hade också en barndom lik din, med massor av trygghet och upptäckarglädje, fast i en lugn villaidyll strax utanför Stockholm. Våra barn kommer aldrig att få uppleva exakt detsamma för tyvärr ser verkligheten lite annorlunda ut nu. Jag vet inte vad det är som gjort att det händer så mycket mer hemskheter nu än då? Överallt, man går inte "säker" för att man bor på landet. Det händer saker på de mest idylliska ställen och jag kommer aldrig våga släppa våra barn som mina föräldrar gjorde med mig och mina bröder. Och de var ändå ganska beskyddande.
Tryggheten kan vi förmedla till våra barn och det är det viktigaste tycker jag. Däremot kommer de kanske inte kunna göra samma saker som vi gjorde men de har ju inga referensramar som vi.
Intressant läsning!
Kram
Isa
