silvia

Okey gott folk, nu kommer lite mer hemmafru-huvudbry.
Efter kändis-funderingarna kommer "udda-funderingarna" eller "linslus-effekt-tankarna".

Har vi inte alla känt ett visst behov av att synas?
Att utmärka oss och inte vara som alla andra.
Ordet lagom har länge haft en negativ stämpel och vi har drivit med husvagnar och Svenssonliv.
Att ha "2 barn, radhus med trädgårdstäppa, Volvo och pudel" har under hela min uppväxt varit framtidens mardröm.
Eller så kanske det hör just ungdomen till, denna längtan efter att utmärka sig och att bryta mot konventionerna. Det kanske är den obligatoriska proceduren för att skapa sig en identitet?
Är livet för kort för att smälta in i mängden?

Joseph Boyes (en artist) sa en gång att "om alla kan vara artist är ingen artist".
D.v.s. att om alla är annorlunda är ju ingen annorlunda på slutänden.....eller?
Ett exempel på detta är Konstackademin i Perugia. När jag studerade där var jag omringad av elever som var udda, men när allt kommer till kritan var jag nog den mest udda med min "vanlighet". Jag hade inga dreadlocks, handvävda väskor och Gällivarehäng och jag rökte inte braj.

Kommer ni ihåg filmen " About a boy" när Hugh köpte ett par ultramoderna gymnastikskor åt pojken - för att likna de övriga grabbarna, smälta in och bli osynlig?

Nu förtiden har jag ingen som hellst rädsla för att vara lagom och normal.
Jag rullar mina köttbullar och njuter av mitt Svensson-liv.
Och dessutom är jag ju udda i min vardaglighet.
-Jag är den blonda, ogifta, okristna utlänningen i byn.
-Hon med alla katter och hundar.
-Hon som klär barnen för skralt.

Och om ni kommer förbi på en aperitivo i sommar kan jag ta emot er på verandan iklädd min kaftan.
Barfota.
Udda?
Vanlig?
Jojomensan.

Är folk lika kändis-kåta (ursäkta) i Sverige som i Italien?
Det verkar som var o varannan människa suktar efter att bli "kändis" här.
Hellst utan någon talang (ja, om man inte räknar skönhet som talang.....)
När TV söker deltagare till "Big brother" köar folk i veckor, utan mat o utan vatten (kanske liiiiite överdrivet men......) sedan, en gång utröstade, nästan kräver de att få en stor filmroll (Woody Allen eller Spielberg, vilket som)

Föddes denna trend samtidigt som media eller var de redan på medeltiden mån om att "synas"?
Andy Warhol sa 1968 "In the future, everyone will be world-famous for 15 minutes." Hade han rätt? Var det då det började? 1968?
Varför?!Det som är så trevlig att vara "normal". Okey okey då, jag medger väl att när jag var yngre trodde jag att det var drömmen att vara "kändis". Jag ville vara snygg, rik och känd  (vad hände?!?!). Nu är jag glad om jag är "välvårdad", "ofattig" och frisk.

Dessutom ser vi ju resultaten av kändisskapet på löpsedlarna var dag. Winona som snattar, Brittan som skalperar sig, Heath som tar mediciner, Sharon som vill plastikoperera barn, Madonna som visar "tant-muttan" för att sälja väskor, Downey Jr som skickar sin son (9 år) att köpa knark, prins Charles som vill vara en tampong (ja det kanske vore bättre än att vara prins Charles.....), Brigitte Nielsen, Ivana Trumph o.s.v. o.s.v. o.s.v.
Igen......varför?! Är det pengarna, respekten, makten eller bara det faktum "att bli ihågkommen" - odödligheten?
Ge mig ett exempel på en lycklig kändis (ja kanske Brad & Angelina då....)

Dessa funderingar snurrar i huvudet på en rar liten hemmafru.

Det kommer snart lite inlägg, men under tiden lägger jag upp några foton.

Om du måste stiga upp tidigt för t.ex. läkarbesök - barnet sover som en klubbad säl
Om du äntligen har möjlighet till sovmorgon - barnet vaknar i ottan
Om du gjort dig till och strukit en skjorta - barnet kräks
Om du äntligen organiserat iordning för att gå ut - barnet vill ha potta
Om du bytit alla kläder (under gråt o skrik!) på babyn och tar den i din famn - den kräks igen
Om du precis bäddat sängen - barnet hoppar däri
Om du äntligen har lite tid att blogga - barnet vaknar........

Sessor, älvor och spiderman huller om buller.
Vilka små läckerbitar!
Silvia var helnöjd på dagens karneval-fest i skolan och jag fick en riktig prinsess-puss när jag tillsammans med svärmor hämtade henne klockan 12.
(prinsess-puss = hon lägger huvudet på sned, tar mina kinder i sina händer och pussas intensivt med ett leènde på läpparna! - sett på TV!!)

Vi har kallt och blåsigt och dagens marknad var skral. Bara några få gubbar hade slagit upp sina stånd. Hittade en uuuuursnygg tweed-kappa (Max & co) som tyvärr var för liten, köpte den till svärmora (lyckost!)
Borde få snällhetspris.

Just nu pågår karnevalen för fullt här.
Silvia har 2 (!!!!) karnevalkostymer: en för inomhusbruk och en för utomhusbruk.
Utomhus är hon en Golder retriever, inomhus en prinsessa med vingar(?...).
Hundkostymen har jag köpt men eftersom vi har kriiiiiiiiiiiiis i världen beslutade jag mig för att med flinka fingrar svänga ihop inomhuskostymen.
Jag köpte därför en second-hand-konfirmationsklänning på marknaden för 30 kr och tog fram symaskinen.
Här får ni kort på jycken och på klänningen i ursprungs-skick.
Imorgon firas det i skolan så då åker kronan på, med andra ord får ni se prinselipess-Silvietta i morgon!



Stackars det barn som blev utklädd till maräng-drottningviktoria-docka!!!

Ivan med sin gudmor Jenny.

Här kommer några kort på Ivan.
Som ni ser växer han så det knakar.
Han är rolig, charmig och lättsam. Jag har tur vad det gäller mina barn, de är nog oförskämt snälla - och ändå räcker stubinen inte alltid till!

Här är allt för övrigt bara bra.
Vi är friska o kry, vädret är regn, Briciola lever (men det är fortfarande ovisst), Jenny har varit här på blixtvisit och jag är uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuurtrött på att leva med plastmöbler i matsalen. Endera dagen stuvar jag in Ivan i bilen och spurtar iväg till IKEA och inhandlar rubb och stubb på krita! (när man skär maten ramlar ölen vattnet!!!)
Kramar till mina tålmodiga läsare/vänner!

Snart kommer jag tillbaka.
Tog mig en liten paus.